Kärt är att råka dig, nattviol, der blek du står ibland gräsen och suckar ut efter sjunken sol din doft, ditt innersta väsen. Ljuft är att höra din sång, du trast, der högst i granen på spaning du jublar ut under qvällens rast om morgon rodnad din aning. Men lär mig, nattviol, blid som din, en sorg, när fröjd har gått under! Trast, lär mig tolka så glad som din, min tro på ljusare stunder!
Sånger och visor
by Wilhelm (Vilhelm) Eugen Stenhammar (1871 - 1927)
1. I skogen  [sung text checked 1 time]
Authorship:
- by Albert Theodor Gellerstedt (1836 - 1914)
Go to the single-text view
Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- ENG English (Anna Hersey) , "In the forest", copyright © 2011, (re)printed on this website with kind permission
2. Ballad  [sung text checked 1 time]
Stolts Adelin hon var den vänaste mö, som sömmat i guld och siden. Hon gångar sig ut allena under ö en afton, när dagen var liden. I skogens snår ett styng hon får; så sof hon i berget i åtta runda år -- men gräset gror under tiden. Herr Helmer han var en riddare båld, därhos sin käresta trogen. «Det svär jag att frälsa ur trollets våld min mö i villande skogen.« Så drog han åstad, så käck och glad, med harpoklang, med sånger och kvad. -- Krist gifve, att skörden blef mogen! Den första gång han i harpan tog, då började liljorna att blomma; den andra gång han strängarna slog, då rördes Guds helgon fromma; den tredje gång han höjde sin sång, skön jungfrun väcktes ur dvalan lång -- för nu står rågen i blomma.
Authorship:
- by Karl Alfred Melin (1849 - 1919), "Ballad", appears in Dikter, in 3. Blandade dikter [I]
See other settings of this text.
Confirmed with Dikter af K. A. Melin. Första samlingen, Stockholm, Wilhelm Billes Bokförlags Aktiebolag, 1909, pages 160-161.
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
3. När sol går ned  [sung text not yet checked]
Vid horisontens västra rand där stod en sky så röd; den sken i aftonsolens brand så röd, så rosenröd. Och midt emot vid himlens bryn en annan stod så blek; han hade kär den röda skyn, men var så blek, så blek. Du fagra sky, som ännu ler, som är så röd ännu, ack, vänta blott, tills sol går ner, så bleknar äfven du.
Authorship:
- by Karl Alfred Melin (1849 - 1919), "När sol går ned"
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]