Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar. Sakta ett underligt strängaspel tonar igenom dess salar. Säg, vadan kväller du, klagande ström, djupt ur de skumma gemaken, du som mig sjunger om [dagen]1 i dröm, sjunger om natten mig vaken? Vem är den själ som i suck och i ton andas från hemliga strängar, ljuvligt som doften från humlornas bon flyter på gulnande ängar? Somrarna blekna och solar gå ner, timmarna varda mig tunga, rosorna dofta i vissna kvarter, minnena viska och sjunga. Klinga, du klagande strängaspel, sällskap i drömmande salar! Längan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar.
Fridolins lustgård
Song Cycle by Wilhelm Peterson-Berger (1867 - 1942)
1. Längtan heter min arvedel  [sung text checked 1 time]
Authorship:
- by Erik Axel Karlfeldt (1864 - 1931)
See other settings of this text.
Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- ENG English (Emily Ezust) , copyright © 2019
- FIN Finnish (Suomi) (Erkki Pullinen) , "Kaipuu on minun perintöosani", copyright © 2010, (re)printed on this website with kind permission
- GER German (Deutsch) (Bertram Kottmann) , "Sehnsucht heißt es, mein Erbeteil", copyright © 2016, (re)printed on this website with kind permission
1 note: some songs may have "natten" here. (Peterson-Berger has "dagen").
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
2. Maj i Munga  [sung text not yet checked]
Vackra Maj i Munga, fjärran stråkar sjunga, fjärran stråkar ropa dig till dansen och de unga. Jag är Höst i Haga, hör du vinden draga lång och enslig aftonstig, det är min vandringssaga. Mången mil i regn och il gör ljuvlig vilans säng. Men för dig är vakans natt och glädjens gälla sträng. Innan molnen dagas, skulle du förtagas, som min sista sommarsyn, av dimmorna på äng. Vackra Maj i Munga, morgonfåglar sjunga. Varför är ditt öga matt och ögonlocken tunga? Varför står du vaken, re'n då gryningsdraken lyfter röd ur dimmig natt sin vinge över taken? Jag har drömt båd' långt och ömt, men nu står dagen ljus. Valdhornsklangens bundna falk vill ut i skogars brus. jag är Höst i Haga, fjärran skall jag jaga, fjärran från den vackra Maj och bleka drömmars hus.
Authorship:
- by Erik Axel Karlfeldt (1864 - 1931), "Maj i Munga"
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]3. Dina ögon äro eldar  [sung text not yet checked]
Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda. Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill! En fiol jag är med världens alla visor i sin låda, du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill. Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna. Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår. Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna, i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår. Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna; stormens glädje genomströmmar vårt baner av blod och gull -- tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna, du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.
Authorship:
- by Erik Axel Karlfeldt (1864 - 1931), "Dina ögon äro eldar"
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]4. Böljeby‑vals  [sung text checked 1 time]
Sjung, sjung i arlarna, flygande storm, du kämpars vän, sjung, sjung i salarna; glimmande höstlöv fara. Stolt under ekarna prunkar en senad skara än, trofast i lekarna, trofast i storm och fara. Fast, fast mot rockarna slå dessa bröst som stormen spänt, lugnt under lockarna trotsiga blickar fara. Än från altanerna, där sina lyktor vildvin tändt, ler mot kompanerna kvinnornas unga skara. Snart, snart på planerna möter jag dig som ingen vet. Starkt som orkanerna känslornas vindar fara. Går du i tågande skyarnas svalka röd och het? Ord har jag lågande, länge jag måst dem spara. Sol, sol, i ekarna tänd nu till balen höstens bloss! Mörkt brinna vekarna; dånande vågor fara. Våren den susande, har inga visor mer för oss. Livet är brusande, stormsång och stormdans bara.
Authorship:
- by Erik Axel Karlfeldt (1864 - 1931)
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]5. Aspåkers‑polska  [sung text checked 1 time]
Hvarför sitta vi så still och tysta? Ha vi uttömt alla kära ord? Äro alla de små läppar kyssta som gå leende kring detta bord? Äro alla de små kvinnor gifta som gå trippande i denna sal? Finns här inga hjonelag att stifta, brinna inga hjärtan i vår dal? - Jag skall varpa garn och jag skall nysta, jag skall kärna smör och klippa får. Aldrig äro mina läppar kyssta, aldrig bliva de i detta år. Jag skall plocka bär och väva vammal, jag skall verka, förr'n jag blir för tung. Om jag gifter mej, när jag blir gammal, skall jag taga dej, om du är ung.
Authorship:
- by Erik Axel Karlfeldt (1864 - 1931), "Aspåkers-polska"
Go to the single-text view
Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- ENG English (Anna Hersey) , "Polska from Aspåker", copyright © 2011, (re)printed on this website with kind permission
- GER German (Deutsch) [singable] (Bertram Kottmann) , "Polska aus Aspåker", copyright © 2020, (re)printed on this website with kind permission
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
6. Herr Ollondal  [sung text not yet checked]
Herr Ollondal, träd ut ifrån ditt slott! Din jord är grön och hennes tak är blått. På alla renar blommar hästhovsörten, gökskällans ludna klocka ljudlöst går, den späda sälgen vaknar och förstår sin nakenhet och gör sig gyllne skörten. Gå ut och njut av markens bleka vår! Herr Ollondal, träd ut ifrån ditt slott! De gamla lindar skjuta nya skott och susa över parkens färska nässlor: Än, gode herre, leva du och vi! I snåren prassla hasselmöss och vässlor och kvällens vind är full av svaneskri. Herr Ollondal, nu ståndar våren full, nu tända vivor hvarje äng i gull. Säg, minns du än små vägarna kring torpen, där, unga hjorten lik, du strövat vig? Minns du allt kvinnofladdret på din stig, då blondt och svart, som lärkan och som korpen, med vårligt vingflax kretsade kring dig? Herr Ollondal, du dröjer i ditt slott. Din stol är mjuk, ditt gamla vin är godt: ocj vaknar du, när vårens härtåg drager med ystert rop en natt ditt hur förbi, så är det blott din arga höstpodager, som säger till att än den sitter i. Då skymtar det, o herre, vid din knut. Det dröms i natten, som det drömts förut, och käck och senfull ung din son beträder de samma vårens vägar själv du gått, och när du murknar i ditt skumma slott som linden, blött och nött av tusen väder, är han den gamla stammens friska skott.
Authorship:
- by Erik Axel Karlfeldt (1864 - 1931), "Nya skott"
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]7. På värdshuset Kopparflöjeln  [sung text not yet checked]
Vindragarn som en vallmo står i svarta källargluggen, och gult som mogna bjuggen i fönstret skymtar flickans hår. Och än har söderns Bacchus must för nordens raska sällar, och än har livet ungdomslust och året ljumma kvällar. Var dunkel timme flyger rapp och luftig som en läderlapp igenom nejden, vingårdsglad med alla sina dungars blad och rönn på bergets hällar, och sunnan blandar sin musik i sången, stark och Bellmanslik: Aftonstjärnan på fästet prunkar. Upp, I bröder vid fat och bunkar! Låt oss leva som glada munkar, tappa vår tunna, klappa vår nunna -- vin och kärlek i djupa klunkar. Det står en flöjel på vårt hus och gnyr mot nattens väder. När stjärtens högsta fjäder berörs av morgonrodnans ljus, då vänder han sin kam åt nord men stjärten spotskt mot söder och kraxar sträva lystringsord för salens duvna bröder. Gal ut i stormen, koppartupp! I Bacchi män, stån upp, stån upp ur eder sista yras rus och slån i skärvor edra krus mot dag som frosthårt glöder. Här lyktar lek och sommartid och klar och sträng tar hösten vid.
Authorship:
- by Erik Axel Karlfeldt (1864 - 1931), "På värdshuset Kopparflöjeln"
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]8. En madrigal  [sung text not yet checked]
Nu vill jag sitta på svällande tuva, spotta fiolen på halsen och skruva, driven och lärd i mitt sångarekall. Kvinnkön du ljuva, hör en förtjusande, ny madrigal! Sjöng jag om vårlek, som ynglingar göra, vände du till mig ditt rosiga öra, log så huldsaligt och utbrast: Så sött! Sjöng jag på allvar ur brusande lunga, manligt, som stormen och lidelsen sjunga, strax var du lomhörd och liknöjd och trött. Vida jag drog genom kärlekens riken. Väldiga vallar och gapande diken sprängde jag över med blodet i svall. Stod jag vid muren och knäppte på lutan, såg jag förklarat ditt anlet vid rutan, hörde de saliga tårarnas fall. Gick jag till porten och slog på dess bräder, gläntande kom du i svallande kläder, viskade: "Kyss mig, men se'n får du gå." Bad jag dig utgå i ära och följa modigt min färd över hedar och bölja, grät du: "Ack ja" -- men du kom ej ändå. Drabbe mig skam, om ej själen mig brände rent som Guds eld, då jag sjöng och bekände dig vad mitt hjärta haft starkast och störst! Dyrkade kvinnkön, hur vill du nu ha det? Klingklang och narrspel? Det tunnaste spadet släcker bekvämligt din lågande törst. Nu är det vårtid, och ensam jag sitter, trycker mitt spelverk mot hjärta som spritter. Eva, din sångare går till sitt kall. Hör, om du gitter, hör min förtjusande vårmadrigal!
Authorship:
- by Erik Axel Karlfeldt (1864 - 1931), "En madrigal"
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]