Där växte uti Hildings gård
två plantor under fostrarns vård.
Ej Norden förr sett två så sköna,
de växte härligt i det gröna.
[ ... ]
Tolv sånger ur Fritiofs saga... Ny upplaga, tillökt och förbättrad [earlier, Tio sånger ur Frithiofs saga satta i musik och tillägnade Frithiofs skald]
Song Cycle by Bernhard Henrik Crusell (1775 - 1838)
1. Frithiof och Ingeborg  [sung text checked 1 time]
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof och Ingeborg", appears in Frithiofs saga, no. 1
Go to the single-text view
Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "Frithiof et Ingeborg", copyright © 2015, (re)printed on this website with kind permission
Confirmed with Esaias Tegnér, Frithiofs saga, H.A. Nordström, Stockholm 1825.
Version with modernized spelling:Där växte uti Hildings gård två plantor under fostrarns vård. Ej Norden förr sett två så sköna, de växte härligt i det gröna. Den ena som en ek sköt fram, och som en lans är hennes stam; men kronan, som i vinden skälver, liksom en hjälm sin rundel välver. Den andra växte som en ros, när vintern nyss har flytt sin kos; men våren, som den rosen gömmer, i knoppen ligger än och drömmer. Men stormen skall kring jorden gå, med honom brottas eken då, och vårsol skall på himmeln glöda, då öppnar rosen läppar röda. Så växte de i fröjd och lek, och Fritiof var den unga ek; men rosen uti dalar gröna hon hette Ingeborg den sköna. Såg du de två i dagens ljus, du tänkte dig i Frejas hus, där månget litet brudpar svingar med gula hår och rosenvingar. Men såg du dem i månens sken kringdansa under lummig gren, du tänkte: Under lundens kransar älvkungen med sin drottning dansar. Det var så glatt, det var så kärt, när han sin första runa lärt. En kung var ej som han i ära; den runan fick han Ingborg lära. Hur glättigt sam han i sin slup med henne över mörkblå djup! Hur hjärtligt, när han seglen vänder, hon klappar i små vita händer! Det fanns ej fågelbo så högt, som han för henne ej besökt. Själv örnen, som i molnen gungar, blev plundrad båd' på ägg och ungar. Det fanns ej bäck, hur strid han var, varöver han ej Ingborg bar. Det är så skönt, när forsen larmar, att tryckas av små vita armar. Den första blomma, våren fött, det första smultron, som blev rött, det första ax, vars guld blev moget, dem bjöd han henne glatt och troget. -- Men barnets dagar flyga bort, där står en yngling innan kort med eldig blick, som ber och hoppas, där står en mö med barm, som knoppas. Ung Fritiof drog på jakt alltjämt; den jakten skulle mången skrämt, ty utan spjut och utan klinga den djärve ville björnen tvinga. Då kämpade de, bröst mot bröst, och jägarn, segrande, fast klöst, med ludet byte kom tillbaka; hur skulle jungfrun det försaka? Ty mannens mod är kvinnan kärt, det starka är det sköna värt: de bägge passa för varannan, som hjälmen passar sig för pannan. Men läste han i vinterkväll vid eldsken ifrån spiselna häll en sång om strålande Valhalla, om gudar och gudinnor alla, han tänkte: Gult är Frejas hår, ett kornland, som för vinden går. Från det kan jag ej Ingborgs skilja, ett nät av guld kring ros och lilja. Idunas barm är rik, och skönt han hoppar under silke grönt; jag vet ett silke, där det hoppar ljusalfer två med rosenknoppar. Och Friggas ögon äro blå som himmeln till att se uppå; jag känner ögon: mot de båda är ljusblå vårdag mörk att skåda. Vi prisas Gerdas kinder så, en nyfälld snö med norrsken på? Jag kinder sett: en dag, som tänder två morgonrodnader i sänder. Jag vet ett hjärta, lika ömt som Nannas, fast ej så berömt. Med rätta prisas du av skalder, du Nannas lyckelige Balder! O! att som du jag finge dö, begråten av en trogen mö, Så öm, så trogen som din Nanna; hos Hel jag ville gärna stanna. -- Men kungadottern satt och kvad en hjältesång och vävde glad i duken in den hjältens under och vågor blå och gröna lunder. Där växte in i snövit ull de sköldar utav spolat gull, och röda flögo stridens lansar, men styvt av silver var vart pansar. Dock, hur hon väver, dag från dag, får hjälten Fritiofs anletsdag, och som de blicka fram ur väven, då rodnar hon men glädes även. Men Fritiof skär, var han går fram, ett I, ett F i björkens stam. De runor gro med fröjd och gamman, liksom de ungas hjärtan, samman. När dagen uppå fästet står, världskungen med de gyllne hår, och livet rörs och mänskor vandra, då tänka de blott på varandra. När natten uppå fästet står, världsmodern med de mörka hår, och tystnad rår och stjärnor vandra, då drömma de blott om varandra. "Du jord, som smyckar dig var vår med blommor i ditt gröna hår, giv mig de skönsta! Jag vill vira en krans av dem att Fritiof sira." "Du hav, som satt din dunkla sal med pärlor full i tusental, giv mig de skönaste, de bästa! Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa." "Du knapp på Odens kungastol, du världens öga, gyllne sol! Var du blott min, din blanka skiva till sköld jag ville Fritiof giva." "Du lykta i Allfaders hus, du måne med ditt bleka ljus! Var du blott min, jag gav dig gärna till smycke åt min sköna tärna." -- Men Hilding sade: "Fosterson, den älskog vänd din håg ifrån! Ej lika falla ödets lotter, den tärnan är kung Beles dotter. Till Oden själv i stjärnklar sal uppstiger hennes ättartal; du är blott Torstens son; giv vika! ty lika trives bäst med lika." Men Fritiof log: "Mitt ättartal går nedåt i de dödas dal. Nyss slog jag skogens kung så luden, hans anor ärvde jag med huden. Friboren man ej vika vill, ty världen hör den frie till. Vad lyckan bröt, kan hon försona, och hoppet bär en konungs krona. Högättad är all kraft, ty Tor, dess ättefar, i Trudvang bor. Han väger börden ej men värdet: en väldig friare är svärdet. Jag kämpar om min unga brud, om ock det var med dundrets gud. Väx trygg, väx glad, min vita lilja, ve den, som dig och mig vill skilja!"
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
2. Frithiof spelar schack  [sung text checked 1 time]
Björn och Frithiof sutto båda
vid ett schackbord, skönt att skåda.
Silfver var hvarannan ruta,
och hvarannan var af guld.
Då steg Hilding in. "Sitt neder!
Upp i högbänk jag dig leder,
töm ditt horn, och låt mig sluta
spelet, fosterfader huld!"
Hilding qvad: "Från Beles söner
kommer jag till dig med böner.
Tidningarna äro onde,
och till dig står landets hopp."
Frithiof qvad: "Tag dig till vara,
Björn! ty nu är kung i fara.
Frälsas kan han med en bonde:
den är gjord att offras opp."
"Frithiof, reta icke kungar!
Starka växa örnens ungar:
fast mot Ring de aktas svaga,
stor är deras makt mot din."
"Björn, jag ser, du tornet hotar,
men ditt anfall lätt jag motar.
Tornet blir dig svårt att taga,
drar sig i sin sköldborg in."
"Ingeborg i Baldershagen
sitter och förgråter dagen.
Kan hon dig till strids ej locka,
gråterskan med ögon blå?"
"Drottning, Björn, du fåfängt jagar,
var mig kär från barndomsdagar;
hon är spelets bästa docka,
hur det går, hon räddas må."
[ ... ]
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof spelar schack", appears in Frithiofs saga, no. 6, first published 1825
Go to the single-text view
Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "Frithiof joue aux échecs", copyright © 2015, (re)printed on this website with kind permission
Confirmed with Esaias Tegnér, Frithiofs saga, H.A. Nordström, Stockholm 1825.
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
3. Frithiofs lycka  [sung text checked 1 time]
Kung Beles söner gerna drage
från dal till dal att be om svärd.
Mitt få de ej; i Balders hage
der är min valplats, är min verld.
Der vill jag ej tillbaka blicka
på kungars hämnd, på jordens sorg,
men endast gudars glädje dricka
tvemännings med min Ingeborg.
Så länge ännu solen tömmer
sin purpurglans på blomstren varm,
lik rosenfärgadt skir, som gömmer
en blomsterverld, min Ingborgs barm:
så länge irrar jag på stranden,
af längtan, evig längtan tärd,
och ritar suckande i sanden
det kära namnet med mitt svärd.
[ ... ]
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiofs lycka", appears in Frithiofs saga, no. 7
Go to the single-text view
Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "Le bonheur de Frithiof", copyright © 2015, (re)printed on this website with kind permission
4. Ingeborgs klagan  [sung text checked 1 time]
Nu är det höst,
stormande häfver sig hafvets bröst.
Ack, men hur gerna jag sute
ändå derute!
[ ... ]
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Ingeborgs klagan", appears in Frithiofs saga, no. 9, first published 1825
Go to the single-text view
Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- ENG English [singable] (Karl Joseph Simrock) , "Ingeborgs Klage"
- FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "La lamentation de Ingeborg", copyright © 2015, (re)printed on this website with kind permission
Confirmed with Esaias Tegnér, Frithiofs saga, H.A. Nordström, Stockholm 1825.
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
5. Frithiof hos Angantyr  [sung text checked 1 time]
Nu är att säga, huru
jarl Angantyr satt än
uti sin sal av furu
och drack med sina män.
Han var så glad i hågen,
såg ut åt blånad ban,
där solen sjöng i vågen
allt som en gyllne svan.
[ ... ]
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof hos Angantyr", appears in Frithiofs saga, no. 11
See other settings of this text.
Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "Frithiof chez Angantyr", copyright © 2018, (re)printed on this website with kind permission
6. Frithiof går i landsflykt  [sung text not yet checked]
På skeppsdäck satt i sommarnatt bedrövad hjälte. Som vågor välte än sorg, än harm uti hans barm; och tempelbranden rök än från stranden. "Du tempelrök, flyg högt och sök, sök opp Valhalla och nederkalla den Vites hämnd, åt mig bestämd! Flyg dit och skvallra, så valven skallra, om tempelrund, förbränd till grund; om träbelätet, som föll från sätet och brände ned som annan ved; om lunden sedan, fridlyst, alltsedan svärd bands vid länd -- nu är han bränd, fick ej den heder att ruttna neder! -- Det där, med mer, som var man ser, glöm ej att föra till Balders öra, du töckenbud till töcknig gud! Helt visst besjungen blir milde kungen, som bannlyst mig, ej just från sig, men från sitt rike. Välan, vi vike till riken blå, där vågor gå. Du får ej vila, du måste ila, Ellida, ut till världens slut. Du måste vagga i saltad fragga, min drake god; en droppe blod ej heller skadar, evar du vadar. I stormens sus är du mitt hus; det andra brände gud Balders frände. Du är min Nord, min fosterjord; ifrån den andra jag måste vandra. Du är min brud i becksvart skrud; ty på den vita var ej att lita. -- Du fria hav, du vet ej av kung, som förtrycker med härskarnycker. Din kung är den bland fria män, som aldrig skälver, hur högt du välver i retad harm vitskummig barm. De blåa fälten förnöja hjälten. Hans kölar gå som plog därpå, och blodregn dugga i ekens skugga, men stålblankt är utsädet där. De fälten bära sin skörd av ära, sin skörd av guld. Bliv du mig huld, du vilda bölja! Dig vill jag följa. Min faders hög står still, och trög, och vågor döna omkring den gröna. Min skall bli blå, med havsskum på, skall ständigt simma i storm och dimma och dra allt fler i djupet ner. -- Du blev mig givet till hem i livet, du blir min grav, du fria hav!" Så kvad den vilde. Med sorg sig skilde hans trogna stäv från välkänd säv. Han vaggar sakta bland skär, som vakta ännu i Nord den grunda fjord. Men hämnden vakar: med tio drakar kung Helge sam i sundet fram. Då ropte alla: "Nu kung vill falla. Ett slag han ger; ej trives mer valhallasonen inunder månen, vill ovanom, varfrån han kom; den gudabloden vill hem till Oden." Knappt var det sagt, förrn osedd makt vid köln sig hakar på Helges drakar. Allt mer och mer de dragas ner till Ranas döda, och själv med möda kung Helge sam från halvdränkt stam. -- Men Björn den glade log högt och sade: "Du asablod, den list var god. Mig ingen sporrat, jag skeppen borrat förliden natt, ett lovligt spratt! Jag hoppas, Bana af gammal vana dem håller kvar; men skada var, att icke drotten gick med till botten." I vredesmod kung Helge stod, knappt frälst ur vågen. Han spände bågen, stålgjuten, rund, mot klippig grund. Han själv ej kände, hur hårt han spände, tills med en klang stålbågen sprang. Men Fritiof väger sin lans och säger: "En dödsörn bär jag bunden här. Om ut den flöge, då låge höge kungsniding fälld för våld och väld. Men frukta icke, min lans ej dricke den feges blod! Den är för god för de bedrifter. På runogrifter han ristas må, men icke på de nidingsstänger, där ditt namn hänger. Ditt mandomsrön försjönk i sjön. Till lands ej heller det mycket gäller. Rost bryter stål, ej du; ett mål mer högt än detta vill jag mig sätta. Giv akt, hur vitt det går från ditt." -- Då tar han furen, till åra skuren, en mastfur fälld i Gudbrands däld. Han tar dess make och ror sin drake. Han ror med kraft: som rörpils skaft, som kallbräckt klinga, de åror springa. -- Nu sol går opp bak fjällens topp, och vinden ljuder från land och bjuder var våg till dans i morgonglans. På böljans toppar Ellida hoppar i fröjd åstad; men Fritiof kvad: "Heimskringlas panna, du höga Nord! Jag får ej stanna uppå din jord. Från dig att stamma jag yvs med skäl. Nu, hjälteamma, farväl, farväl! Farväl, du höga valhallastol, du nattens öga, midsommarsol! Du klara himmel, lik hjältens själ, du stjärnevimmel, farväl, farväl! Farväl, I fjällar, där äran bor! I runohällar för väldig Tor! I blåa sjöar, jag känt'å väl, I skär och öar, farväl, farväl! Farväl, I högar vid bölja blå, dem linden snögar sitt blomdoft på; men Saga dömer med rättvis själ vad jorden gömmer: farväl, farväl! Farväl, I lunder, I gröna hus, jag lekt inunder vid bäckens sus! I barndomsvänner, som ment mig väl, jag än er känner; farväl, farväl! Min kärlek gäckad, min gård är bränd, min ära fläckad, i landsflykt sänd! Från jord vi vädje till havet väl, men livets glädje, farväl, farväl!"
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof går i landsflykt", appears in Frithiofs saga, no. 14
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]7. Vikingabalk  [sung text checked 1 time]
Nu han svävade kring på det ödsliga hav, han for vida som jagande falk;
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?
[ ... ]
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Vikingabalk", appears in Frithiofs saga, no. 15
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]8. Fritiof och Björn  [sung text not yet checked]
Fritiof. Björn, jag är ledsen vid sjö och våg, höljorna äro oroliga sällar. Nordens de fasta, de älskade fjällar locka med underlig makt min håg. Lycklig är den, som hans land ej förskjutit, ingen förjagat från fädernas grav! Ack, för länge, för länge jag flutit fridlös omkring på det vilda hav. Björn. Havet är gott, det må du ej klandra: frihet och glädje på havet bo, veta ej av den vekliga ro, älska alltjämt att med böljorna vandra. När jag blir gammal, vid grönskande jord växer jag också väl fast som gräsen. Nu vill jag kämpa och dricka ombord, nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen. Fritiof. Isen har nu dock oss jagat i land, runt kring vår köl ligga vågorna döda: vintern, den långa, vill jag ej föröda här ibland klippor på ödslig strand. Ännu en gång vill i Norden jag jula, gästa kung Ring och min rövade brud; se vill jag åter de lockarna gula, höra dess stämmas de älskade ljud. Björn. Gott, jag förstår dig: kung Ring skall röna, vikingahämnden är föga blid. Kungsgård vi tända vid midnattstid, sveda den gamle och röva den sköna. Eller kanhända på vikingavis aktar du drotten en holmgång värdig, eller han stämmes till härslag på is: -- säg, hur du vill, jag är genast färdig. Fritiof. Nämn mig ej mordbrand, och tänk ej på krig fredlig till kungen min kosa jag ställer. Han har ej felat, hans drottning ej heller, hamnande gudar ha straffat mig. Litet har jag att på jorden hoppas, vill blott ta avsked av den, jag har kär, avsked för evigt! När lundarna knoppas, kanske ock förr, är jag åter här. Björn. Fritiof, din dårskap jag aldrig förlåter. Klagan och suck för en kvinnas skull! Jorden, ty värr, är av kvinnor full, miste du en, stå dig tusen åter. Vill du, så hämtar jag dig av det kram hastigt en laddning från glödande Söder, röda som rosor och späka som lamm, sen dra vi lott eller dela som bröder. Fritiof. Björn, du är öppen och glad som Frej, tapper att strida och klok att råda; Oden och Tor, dem känner du båda, Freja, den himmelska, känner du ej. Icke om gudarnas makt må vi tvista: akta dig, väck ej den evigas harm! Fort eller sent hennes slumrande gnista vaknar i gudars och människors barm! Björn. Gå dock ej ensam, din hemväg kan stängas. Fritiof. Ej går jag ensam, mitt svärd följer med. Björn. Minns du, hur Hagbart blev hängd i träd? Fritiof. Den, som kan tagas, är värd att hängas. Björn. Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl, ristar väl blodörn på Fritiofs bane. Fritiof. Onödigt, Björn, den galande hane hör han ej längre än jag. Farväl!
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Fritiof och Björn", appears in Frithiofs saga, no. 16
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]9. Frithiof kommer till kung Ring  [sung text checked 1 time]
Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd,
hos honom satt hans drottning så vit och rosenröd.
Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann;
hon var den friska våren, den kulna höst var han.
[ ... ]
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof kommer till kung Ring", appears in Frithiofs saga, no. 17
See other settings of this text.
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]10. Kung Rings död  [sung text checked 1 time]
Gullmanig fåle, Skinfaxe, drager vårsol ur vågen mer härlig än förr. Morgonens stråle, dubbelt så fager, leker i kungssal: det klappar på dörr. Sade och tryckte Ingeborg handen, handen på son och på gråtande vän. Ögat han lyckte, kunglige anden flög med en suck till Allfader igen.
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Kung Rings död", appears in Frithiofs saga, no. 20
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]11. Rings drapa  [sung text not yet checked]
Sitter i högen högättad hövding, slagsvärd vid sidan, skölden på arm. Gångaren gode gnäggar där inne, skrapar med guldhov grundmurad grav. Nu rider rike Ring över Bifrost, sviktar för bördan bågiga bron. Upp springa Valhalls valvdörrar vida; asarnas händer hänga i hans. Tor är ej hemma, härjar i härnad. Valfader vinkar vinbägarn fram. Ax flätar Frej kring konungens krona, Frigg binder blåa blommor däri. Brage, hin gamle, griper i guldsträng, stillare susar sången än förr. Lyssnande vilar Vanadis vita barmen mot bordet, brinner och hör: "Högt sjunga svärden ständigt i hjälmar; brusande böljor blodas alltjämt. Kraften, de goda gudarnas gåva, bister som bärsärk biter i sköld. Därför var dyre drotten oss kär, som stod med sin sköld för fredliga fält: sansade styrkans skönaste avbild steg som en offer- ånga åt skyn. Ord väljer vittre Valfader, då han sitter hos Saga, Sökvabäcks mö. Så klungo kungsord, klara som Mimers böljor och därhos djupa som de. Fridsam förlikar Forsete tvisten, domarn vid Urdas vällande våg. Så satt å domsten dyrkade drotten, blidkade händer blodhämnden bjöd. Karg var ej kungen, kring sig han strödde dvärgarnas dag-glans, drakarnas bädd. Gåvan gick glad från givmilda handen, lätt från hans läppar lidandets tröst. Välkommen, vise Valhalla-arving! Länge lär Norden lova ditt namn. Brage dig hälsar höviskt med horndryck, nornornas fridsbud nerifrån Nord!"
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Rings drapa", appears in Frithiofs saga, no. 21
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]12. Konungavalet  [sung text not yet checked]
Till tings! Till tings! Budkavlen gå kring berg och dal. Kung Ring är död: nu förestår ett kungaval. Då tager bonden svärd från vägg, det stål är blått. Med fingret prövar han dess egg, den biter gott. De piltar se med glädje på det stålblå sken; de lyfta svärdet två och två, för tungt för en. Men dottern skurar hjälmen ren -- blank skall han bli -- och rodnar, när hon skådar sen sin bild däri. Sist tar han sköldens runda värn, en sol i blod. Hell dig, du frie man av järn, du bonde god! All landets ära växer ur ditt fria bröst. I striden är du landets mur, i frid dess röst. Så samlas de med sköldegny och vapenbrak på öppet ting, ty himmelns sky är deras tak. Men Fritiof står på tingets sten, hos honom står den kungason, en liten en med guldgult hår. Då går ett sorl kring bondelag: "För liten är den kungsson, kan ej skipa lag, ej leda här." -- Men Fritiof lyfte pilten ung på skölden opp: "I nordmän, här är eder kung och landets hopp. Sen här den gamle Odens ätt i bild så skön. På sköld han känner sig så lätt som fisk i sjön. Jag svär att skydda rike hans med svärd och stång och sätta faderns gyllne krans på son en gång. Forsete, Balders höge son, har hört min ed; och om jag viker därifrån, slå han mig ned!" -- Men pilten satt på skölden lyft, lik kung å stol, lik unga örnen, som från klyft ser opp mot sol. Den väntan blev det unga blod till slut för lång, och med ett hopp i mark han stod, ett kungligt språng! Då ropte böndren högt på ting: "Vi, Nordens män, vi kora dig, bliv lik kung Ring, sköldburne sven! Och Fritiof före dina bud, tills du blir stor. Jarl Fritiof, dig ge vi till brud hans sköna mor." -- Då blickar Fritiof mörk: "I dag är kungaval men bröllop ej; min brud tar jag av eget val. Till Balders hage vill jag gå, har möte stämt med mina nornor där: de stå och vänta jämt. Ett ord jag måste tala med de sköldemör. De bygga under tidens träd, och ovanför. Ljuslockig Balder vredgas än, den bleke gud. Han tog, blott han kan ge igen mitt hjärtas brud." -- Då hälsade han nyvald kung, på pannan kysst, och långsamt över hedens ljung försvann han tyst.
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Konungavalet", appears in Frithiofs saga, no. 22
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]