Barbe Blumberg, min älskling, fagraste mö i Brabant, min ålderdoms åtrådda blomma. Din barm jag vill med smycken beströ, med hängen af guld och demant, och fästa på junfrupannan den fromma min kejsarkronas röda rubin, men din gråt vill jag dricka som kosterligt vin. Barbe Blumberg, du blifver den grannaste brud i Brabant, se kejsaren låter dig sända af flöjel och mård en bröllopsskrud med guldsydd pärlsidad kant. Så skynda från sångbok, sömnad och slända, till fest dig red i klädkammarloft! Men din sorg är mig kär som blomsterdoft. Barbe Blumberg, din fader är död. - Ej man i Brant skall dig från mitt hjärta skilja. Ren naklas i natten ditt svarta spann. Doft dunkar på dörrn min drabant. Ej världen har skydd mot kejsarens vilja. Ren facklorna blänka i svalugång. Din suck blir mig ljuf som fågelsång. Barbe Blumberg, förglöm både hem och mor i Brabant. Se hingstarnas hofvar slå snistor. Glöm svennen, som innan till kriget han for dig gaf för sin sista slant din ring. Du finner i kejsarens kistor mång bättre klenodtill bröllopsståt. Barbe Blumberg, jag törstar efter din gråt.
Legender, ballader och romanser
Song Cycle by Ture Rangström (1884 - 1947)
1. Kejsar Karls visa  [sung text not yet checked]
Authorship:
- by Oscar Levertin (1862 - 1906), "Kejsar Karls visa"
See other settings of this text.
Researcher for this page: Johann Winkler2. Maj  [sung text not yet checked]
Nu majsolen sjunker öfver Clarens med strålar som guldtråd spröda. I skymningen drömmer Lac Leman om vissnade rosor röda, om tystnade stämmors kärleksklang, om Saint-Preux och Juliette de döda. Jag skrider ensam i knoppande vår på gamla gårdar och tegar, och letar min lyckas försvunna spår på ungdomens trådda vägar, och bäsk som ett afskeds bittraste tår blir drycken i minnenas bägar. Nu böljan bleknar i grönt som erg, men tinnarne glimma och glöda. Bland häckar och vinfält i brungrå färg re’n spirar majnattens gröda. Men tystnaden drömmer bland Juras berg om Saint-Preux och Juliette de döda. Och jag böjer mitt knä för den sjunkna sol, som en gång lyst mina öden. Än brinner som rökverk för fallen idol i hjärtat den flammande glöden, och vårens första sång och viol jag tungsint offrar åt döden.
Authorship:
- by Oscar Levertin (1862 - 1906), "Maj", appears in Legender och Visor, first published 1891
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]3. En gammal nyårsvisa  [sung text not yet checked]
Staffan, Staffan stallerdräng vattnar sina hästar fem, klar är nyårsnatten. Jesus stält dem i hans vård, låtit kvälla på hans gård brunn med lifsens vatten. Just då klockorna slå tolf träda de från stallets golf ut i gårdens drifva. Himmelen är hög och blå, klart bland alla stjärnor små lyser månens skifva. Där går älskogs unga hingst, ljus och grann som sol i pingst, prydd med bröllopstömmar. Betslet är en blomsterrad, sadeln väfd af rosenblad, silfverskir till sömmar. Lustigt gnäggar lyckans sto, guldsmidd sele, guldsmidd sko, van vid vilda ridter. Längtar ut mot drömda land, röda aftonhimlars brand, gyllne solars glitter. Långsamt haltar fram därnäst nödens gula, blacka häst. Matta släpa stegen. Ögat glåmigt utaf svält letar hackelse och spelt på den frusna vägen. Men vid pilens nakna stam som en svart och spöklik ham sorgens fåle dröjer. Blicken stel mot rymden går, hufvut med dess dunkla hår han mot marken böjer. Sist med man och mule grå som den sista dagen på ålderdomens himmel, hofvens slag mot sten och stock dof som mull mot kistelock dödens isgrå skimmel. Staffan, Staffan stallerdräng vattnar sina hästar fem. Ljuft är lifsens vatten. Festlikt blänka himmelns bloss. Jesus huldrik hjälpe oss uti nyårsnatten.
Authorship:
- by Oscar Levertin (1862 - 1906), "En gammal nyårsvisa", appears in Legender och Visor, first published 1891
Go to the single-text view
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]4. Kväll i skogen  [sung text not yet checked]
Nu sjunker soln vid skogens rand och skymningssuset saktar, du hjärta, som till fjärran land och fjärran lycka traktar, se, hur i ro nu hvarje gren och hvarje grässtrå domna. Hvi hjärta skälfver du allen, när alla bladen somna? Du pockar, att en salighet hvar stund skall dig beskära, och väntans visa ödmjukhet vill aldrig den du lära? I sömn den stora skogen lugnt nu bidar gryningsstrimman. Du hjärta, som än slår så tungt tag rast till morgontimman.
Authorship:
- by Oscar Levertin (1862 - 1906), "Kväll i skogen"
See other settings of this text.
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]5. Junkerns serenad: Ballad  [sung text not yet checked]
Du lilla varg, kom hit och bit, jag har så godt om blodet. Kom med din tand så hvass och hvit, jag längtar, du kan tro det, att känna den djupt i mitt kött och under bettet blunda. -- Och ädelt är mitt blod och rödt och hjärtat sammalunda. Du vackra orm med hvitgult skinn i trolska måneskiftet, intill min mun lägg gadden din, jag tål det söta giftet. Jag smeker dina blanka fjäll, och allt ditt starka etter blott gör mig yr, blott gör mig säll i heta sommarnätter. Visst får du guld -- ej guld så rödt har kejsarn i sin krona, på silkeskuddar skall du blödt som en gudinna trona. Hvi dröja lätta gullskinnsskor? Säg, hvad dig mera lyster, den psalmbok, som jag fått af mor och korset från min syster? Ack, världen den är slem och arg. Blott vrångt och vindt där händer. Förgör mig du, min lilla varg med dina hvassa tänder. Tids nog man blir på botfärd stadd och bikta skall och skrifta. Kom, vackra orm med blekröd gadd, kom, att mitt li förgifta.
Authorship:
- by Oscar Levertin (1862 - 1906), "Junkerns serenad", appears in Junkerns Historia, no. 4
Go to the single-text view
Confirmed with Dikter. Tredje Samlingen af Oxcar Levertin, Tredje Upplagan, Stockholm, Albert Bonniers Förlag, 1912, pages 43-44.
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
6. Åter  [sung text not yet checked]
Alltså den smärtan kunde domna trots allt sitt vilda sus och larm, också den sorgen kunde somna, som en gång helt fyllt upp min barm. Den sista dyningen förrunnit, en nattens suck i årens sand, av våg, som brusat och försvunnit, blott snäckskal ligga kvar på strand. Men åter lika ljust och blått som förr en vår är havets vatten, jag åter hoppas, åter sått, jag vet det gror i juninatten. Du hårda liv, du rika liv, hur dina träd av frukter digna. Jag räknar ej; tag eller giv! Jag lika fullt vill dig välsigna.
Authorship:
- by Oscar Levertin (1862 - 1906), "Åter"
See other settings of this text.
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]7. Hör du augusti sommarregn  [sung text not yet checked]
Hör du augusti sommarregn lätt i den ljusa natten, som i en vacker riddarsägn en halfsöfd springbrunns vatten? Och alla blommor öppna sig för dropparne, som kvälla, till hjärtana på dig och mig låt också flödet välla. Tänk, gamla barnrim regnet kan om lek och hök och dufva, om prinsen, som prinsessan vann den trotsiga och ljufva --. Så lös ditt hår och mot min kind din bleka kind lägg stilla, och först när regnet somnat in vårt famntag domnar, lilla.
Authorship:
- by Oscar Levertin (1862 - 1906), "Hör du Augusti Sommarregn"
Go to the single-text view
Confirmed with Dikter. Tredje Samlingen af Oscar Levertin. Tredje Upplagan, Stockholm, Albert Bonniers Förlag, 1912, page 77.
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
8. En båt med blommor  [sung text not yet checked]
En båt med blommor glider bort mot havet med blad, som hösten bränt, kring toft och master och däcket i förbleknad prakt begravet av slocknad vallmo och av vissen aster. Blott tubarosen står där marmorstel och doftar om förbrunna kärleksöden. Min levnads älskade, min tankes själ, säg, om vi slumra eller det är döden? Kring floden le i kvällsol livets länder med ljusa hus i vita körsbärslundar. På ängarne till ringdans knytas händer, men barnet ljuvt vid moderbröstet blundar, och aftonsvalkan dör i fågelsång. Vad ölet läskar godt den gamle! Skratten från gröna gärden klinga kvällen lång. Se, älskade, snart skymmes allt av natten. För evigt sjunker soln bak livets länder. Nu slottets spira, parkens poppelkrona ren töcknet höljt. Varthän då bär oss båten? Ty tornets klockor jag ej mer hör tona. Mot vilken okänd ocean går stråten? Ack, är min hand så kall som din? Så domnat mitt leende, som det jag svagt ser smeka din slutna mun? Säg, är då allt fullkomnat och vi fått sluta sörja, sluta leka, ej någon klocka jag hör längre tona. I svarta mörkret står nu allt begravet. Nej, intet avsked, intet tack, du kära! Vi skiljas ej, som förr, på dunkla havet mitt hjärta skall ditt hjärta vara nära och samman segla vi i natten, samman, mer oupplösligt än oss världen unnat. Den stund, som släcker sista stjärneflamman beskär en högre fröjd än livet kunnat.
Authorship:
- by Oscar Levertin (1862 - 1906), "En båt med blommor"
See other settings of this text.
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]