Attention! Some of this material is not in the public domain.
It is illegal to copy and distribute our copyright-protected material without permission. It is also illegal to reprint copyright texts or translations without the name of the author or translator.
To inquire about permissions and rates, contact Emily Ezust at licenses@email.lieder.example.net
If you wish to reprint translations, please make sure you include the names of the translators in your email. They are below each translation.
Note: You must use the copyright symbol © when you reprint copyright-protected material.
Väl klingar sången i Frithiofs sal, och skalderna prisa hans ättartal. Men sången gläder ej Frithiof, han hör ej hvad skalden qväder. Och jorden har åter klädt sig grön, och drakarna simma igen på sjön. Men hjeltesonen han vandrar i skogen och ser på månen. Nyss var han likväl så lycklig, så glad, ty muntre kung Halfdan till gäst han bad och Helge dyster, och de hade med sig sin sköna syster. Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand och kände tillbaka en tryckning ibland, och såg betagen alltjämt på de kära, de ädla dragen. De taltes vid om de glada dar, då morgonens dagg låg på lifvet qvar, om barndomsminnen, de rosengårdar i ädla sinnen. Hon helsade honom från dal och park, från namnen, som grodde i björkens bark, och från den kullen, der ekarna frodas i hjeltemullen. "Det var ej så trefligt i kungens gård, ty Halfdan var barnslig och Helge hård. De kungasöner de höra ej annat än lof och böner. Och ingen (här rodnade hon som en ros), åt hvilken en klagan kunde förtros. I kungasalar hur qvaft var det der mot i Hildings dalar! Och dufvorna, som de matat och tämt, nu voro de flugna, ty höken dem skrämt. Ett par allena var qvar; af de tvenne tag du den ena! Den dufvan hon flyger väl hem igen, hon längtar, som andra, väl till sin vän. Bind under vingen en vänlig runa! det märker ingen." Så sutto de hviskande dagen om, de hviskade ännu, när qvällen kom, som aftonvindar om våren hviska i gröna lindar. Men nu är hon borta, och Frithiofs mod är borta med henne. Det unga blod i kinden stiger, han lågar och suckar alltjämt, och tiger. Sin sorg, sin klagan med dufvan han skref, och glad for hon af med sitt kärleksbref: men ack! tillbaka hon vände ej mer, hon blef hos sin maka. Det väsen behagade icke Björn. Han sade: "Hvad fattas vår unga örn, så tyst, så sluten: Är bröstet träffadt, är vingen skjuten? Hvad vill du: Ha vi ej i öfverflöd det gula fläsk och det bruna mjöd och skalder många? Det tar aldrig slut på de visor långa. Sant nog, att gångaren stampar i spilt; på rof, på rof skriker falken vildt. Men Frithiof jagar i molnen allena, och tärs och klagar. Ellida hon har ingen ro på våg, hon rycker alltjämt på sitt ankartåg. Ligg still, Ellida! ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida. Den strådöd är också en död: till slut jag rister, som Oden, mig sjelf med spjut. Det kan ej fela, vi blifva välkomna hos blåhvit Hela." - Då släppte Frithiof sin drake lös, och seglet svälde, och vågen fnös. Rakt öfver fjärden till kungens söner han styrde färden. De sutto på Beles hög den dag och hörde folket och skipade lag; men Frithiof talar: den stämman förnimmes kring berg och dalar. "I kungar, skön Ingeborg är mig kär; af eder jag henne till brud begär, och den förening hon var väl äfven kung Beles mening. Han lät oss växa hos Hilding opp, likt ungträn, som växa tillsammans i topp. Der ofvanföre band Freja de toppar med gyllne snöre. Min far var ej konung, ej jarl en gång, dock lefver hans minne i skaldens sång. Höghvälfda grifter förtälja på runsten min ätts bedrifter. Lätt kunde jag vinna mig rike och land, men hellre jag blir på min fädernestrand. Der vill jag skydda så kungens gård som den ringes hydda. Vi äro på Beles hög; han hör hvart ord i djupet här nedanför. Med Frithiof beder den gamle i högen: betänken eder!" - Då reste sig Helge och talte med hån: "Vår syster är ej för en bondeson. Nordlandens drotter må täfla, ej du, om den Valhallsdotter. Yfs gerna att helsas för ypperst i Nord, vinn männer med handkraft och qvinnor med ord! Men Odensblodet till pris ger jag icke åt öfvermodet. Mitt rike behöfver du ej ta dig an, jag skyddar det sjelf; vill du bli min man, en plats är ledig ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig." - "Din man blir jag knappast", var Frithiofs svar, "är man för mig sjelf, som min fader var. Ur silfverskida flyg, Angurvadel, du får ej bida!" I solen glänste den klinga blå, och runorna lågade röda derpå. "Du Angurvadel, du är dock", sad' Frithiof, "af gammal adel. Och vore det ej for högens fred, på stället jag högge dig, svartekung, ned. Vill dock dig lära en ann' gång ej komma mitt svärd för nära." - Så sagdt, han klöf i ett hugg allen kung Helges guldsköld, som hängde på gren. I två halfrunder han klang emot högen, det klang inunder. "Väl träffadt, min klinga! Ligg nu och dröm om högre bedrifter; till dess förgöm de runolågor! Nu segla vi hem öfver mörkblå vågor."
C. Ridderstolpe sets stanzas 1-2
About the headline (FAQ)
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Fritiofs frieri", appears in Frithiofs saga, no. 4 [author's text checked 2 times against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Caroline Ridderstolpe (1793 - 1878), "Frithiofs frieri", stanzas 1-2 [ voice and piano ], from Schwedische Lieder aus Axel und Frithiof, no. 2, also set in German (Deutsch) [sung text not yet checked]
- by Adolf Sandberg (1808 - 1863), "Frithiofs frieri" [ voice and piano ], from Fyra sånger utur Frithiofs saga med accompagnement af FortePiano = Four songs from Frithiofs saga with accompaniment of piano, no. 3 [sung text not yet checked]
Settings in other languages, adaptations, or excerpts:
- Also set in German (Deutsch), a translation by Ludolf Gottfried Schley (1798 - 1859) [an adaptation] ; composed by Bernhard Klein, Caroline Ridderstolpe.
Other available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "La demande en mariage de Frithiof", copyright © 2015, (re)printed on this website with kind permission
Researcher for this page: Pierre Mathé [Guest Editor]
This text was added to the website: 2010-09-20
Line count: 132
Word count: 803
Un chant puissant s'élève dans la salle de Fritiof et les scaldes célèbrent la parole de ses ancêtres. Mais le chant ne réjouit pas Frithiof, il n'écoute pas ce que chante le scalde. La terre s'est encore une fois revêtue de vert, et les drakkars flottent à nouveau sur la mer. Mais le fils des héros marche dans la forêt et regarde la lune. Peu avant il était pourtant si gai, si heureux, car il avait invité le joyeux roi Halfdan et le ténébreux Helge, et ils avaient avec eux leur charmante sœur. Il était assis à son côté, il pressait sa main et pouvait parfois sentir une pression en retour, et semblait transporté par ses traits si chers et si nobles. Et ils parlaient des jours heureux, quand la rosée du matin se posait encore sur leur vie, de leurs souvenirs d'enfance, jardins de roses dans de nobles esprits. Elle lui rappelait les vallées et les promenades, leurs noms qui poussaient avec l'écorce des bouleaux, et les tertres où les chênes prospèrent dans la cendre des héros. « Ce ne fut pas aussi agréable à la cour du roi, car Halfdan était puéril et Helge dur. Les fils du roi n'entendaient rien d'autre que louanges et requêtes. Et personne – elle rougit alors comme une rose – à qui pouvoir confier ses griefs ! Dans les salles du roi, c'était étouffant, à l'inverse des vallées de Hilding. Et les tourterelles que nous avons nourries et soignées sont maintenant envolées, car effarouchées par les faucons. Seul un couple en est resté ; prends l'une d'elles ! La tourterelle revient bien à la maison, comme une autre, elle se languit par trop de son ami. Attache sous son aile un mot affectueux ! Personne ne le verra. » Ils restèrent ainsi à murmurer tout le jour, Ils murmuraient toujours quand vint le crépuscule, quand la brise du soir murmure au printemps dans le feuillage des tilleuls. Mais maintenant elle est partie, et le cœur de Frithiof est parti avec elle. Son jeune sang lui monte aux joues, il brûle, gémit sans cesse et ne dit mot. Il a écrit son chagrin, ses plaintes près de la tourterelle et lui confie sa lettre d'amour ; mais hélas, elle ne veut plus repartir, elle reste avec son conjoint. Mais ces manières ne plaisent pas à Björn. Il dit « Que manque-t-il à notre jeune aigle, si taciturne, si renfermé ? Sa poitrine est-elle transpercée, ses ailes touchées ? Que veux-tu ? N'avons-nous pas en abondance le lard jaune et l'hydromel brun, Et de nombreux scaldes ? Ils ne cessent jamais leurs longs chants. À dire vrai, les coursiers piaffent à l'écurie ; le faucon réclame sa proie à grands cris. Mais Frithiof chasse seul dans les nuages, et pleure et gémit. Ellida sans repos sur la vague, tire toujours sur la chaîne de son ancre. Reste tranquille, Ellida ! Car Frithiof est paisible, il ne veut pas se battre. La mort par la paille est aussi la mort : pour finir, comme Odin, je m'enfoncerai une pique dans le corps. Cela ne peut manquer, nous serons accueillis chez Hela la bleue. » Alors Frithiof leva l'ancre de son drakkar, et la voile se gonfla, et il fendit la vague. Tout droit hors du fjord, Il mit le cap vers les fils du roi. Ce jour là ils étaient sur le tumulus de Bele écoutant le peuple à l'assemblée coutumière ; or Fithiof dit, sa voix portant tout autour, par monts et par vaux : « Sachez, rois, que j'aime la belle Ingeborg ; je vous demande de me l'accorder comme épouse, car cette union était aussi dans l'intention du roi Bele. Il nous fit grandir chez Hilding, comme de jeunes arbres dont les cimes poussent ensemble. Tout en haut Freya réunit leurs têtes avec un fil d'or. Mon père ne fut ni roi, ni jarl, mais son souvenir vit dans les chants des scaldes. Bien des tombeaux célèbrent sur leurs pierres runiques les exploits de ma lignée. J'aurais pu facilement acquérir richesses et terres, mais j'ai préféré rester sur le rivage de mes pères. J'y veux défendre aussi bien la demeure du roi que la hutte du pauvre. Nous sommes sur la tombe de Bele, il entend chaque parole dans les profondeurs de la terre. Avec Frithiof Le vieux roi prie dans son tombeau : réfléchissez ! Alors Helge se leva et parla avec dédain : « Notre sœur n'est pas pour le fils d'un fermier. Les souverains des norrois peuvent prétendre, pas toi, à une fille du Walhalla. Tu t'enorgueillis d'être reconnu comme le plus grand dans le nord, gagne les hommes avec ton bras et les femmes avec tes mots ! Mais le sang de Odin je ne le donnerai pas comme prix de l'arrogance. Tu n'as pas à t'occuper de mon royaume, je le défends moi-même ; si tu veux devenir un de mes hommes,une place est libre parmi mes domestiques, je peux te la donner. » « Devenir ton homme, jamais » fut la réponde de Fithiof, Je suis un homme libre, comme le fut mon père. Sors de ton fourreau d'argent, vole, Angurvadel, sans délai ! » La lame bleue brilla au soleil, et les runes y jetaient des flammes rouges. « Toi, Angurvadel, tu es bien – dit Frithiof – d'ancienne noblesse. Et si ce n'était pour la paix du tombeau je te taillerais en pièce sur le champ, funeste roi. Je veux pourtant te conseiller de ne pas approcher mon épée de trop près la prochaine fois. » Ainsi parla-t-il, et il fendit d'un seul coup le bouclier d'or du roi Helge qui pendait à une branche. Il tomba en deux morceaux, il résonna sur la tombe, il résonna à l'intérieur de celle-ci. « Bien frappé, mon épée ! Repose-toi maintenant et rêve à de plus grands exploits ; d'ici-là tiens cachées les flammes de tes runes. Maintenant rentrons à la maison sur les flots bleu nuit. »
Authorship:
- Translation from Swedish (Svenska) to French (Français) copyright © 2015 by Pierre Mathé, (re)printed on this website with kind permission. To reprint and distribute this author's work for concert programs, CD booklets, etc., you may ask the copyright-holder(s) directly or ask us; we are authorized to grant permission on their behalf. Please provide the translator's name when contacting us.
Contact: licenses@email.lieder.example.net
Based on:
- a text in Swedish (Svenska) by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Fritiofs frieri", appears in Frithiofs saga, no. 4
This text was added to the website: 2015-10-07
Line count: 131
Word count: 1002