"Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar dess milda stråle ifrån gren till gren! Allfaders blick, i aftondaggens droppar som i hans världshav lika klar och ren! Hur röda färgar hon ej bergens toppar! O! det är blod på Balders offersten! I natt är snart det hela land begravet, snart sjunker hon, en gyllne sköld, i havet. Först låt mig dock bese de kära ställen, min barndoms vänner dem jag älskat så. Ack! samma blommor dofta än i kvällen, och samma fåglar än i skogen slå, och vågen tumlar sig som förr mot hällen, o den som aldrig gungat däruppå! Om namn och bragder jämt den falska talar, men fjärran för hon dig från hemmets dalar. Jag känner dig, du flod, som ofta burit den djärve simmarn på din bölja klar. Jag känner dig, du dal, där vi besvurit en evig tro, som icke jorden har. Och björkar, I uti vars bark jag skurit de runor många, I stån ännu kvar med stammar vita och med kronor runda, allt är som förr, blott jag är annorlunda. Är allt som förr? Var äro Framnäs salar och Balders tempel på den vigda strand? Ack! det var skönt uti min barndoms dalar, men därutöver har gått svärd och brand, och mänskors hämnd och gudars vrede talar till vandrarn nu från svarta svedjoland. Du fromme vandrare, ej hit du drage, ty skogens vilddjur bo i Balders hage. Det går en frestare igenom livet, den grymme Nidhögg ifrån mörkrets värld. Han hatar asaljuset som står skrivet på hjältens panna, på hans blanka svärd Vart nidingsdåd i vredens stund bedrivet, det är hans verk, är mörka makters gärd; och när det lyckas, när han templet tänder, då klappar han uti kolsvarta händer. Finns ej försoning, strålande Valhalla? Blåögde Balder, tar du ingen bot? Bot tager mannen när hans fränder falla, de höge gudar sonar man med blot. Det sägs du är den mildaste av alla, bjud, och vart offer ger jag utan knot. Ditt tempels brand var icke Frithiofs tanka, tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka. Tag bort min börda, jag kan den ej bära, kväv i min själ de mörka skuggors spel; försmå ej ångren, låt en levnads ära försona dig för ögonblickets fel. Jag bleknar ej fast Ljungarn själv står nära, i ögat kan jag se den blekblå Hel. Du fromme gud med dina månskensblickar, dig ensam räds jag och den hämnd du skickar. Här är min faders gravhög. Sover hjälten? Ack! han red hän där ingen kommer från. Nu dväljs han, sägs det, uti stjärnetälten, och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån. Du asagäst, se ner från himlafälten, din son dig kallar, Thorsten Vikingsson! Jag kommer ej med runor eller galder, men lär mig blott, hur blidkas Asabalder? Har graven ingen tunga? För en klinga den starke Angantyr ur högen kvad. Det svärd var gott, men Tirfings pris är ringa mot vad jag ber, om svärd jag aldrig bad; svärd tar jag väl i holmgång själv, men bringa du mig försoning ifrån asars stad. Min skumma blick, min gissning blott du lede, ett ädelt sinne tål ej Balders vrede. Du tiger, fader! Hör du, vågen klingar, ljuvt är dess sorl, lägg ner ditt ord däri. Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar, och viska till mig, som han far förbi. Och västern hänger full av gyllne ringar, låt en av dem din tankes härold bli. - Ej svar, ej tecken för din son i nöden du äger, fader! O hur arm är döden!" - Och solen släcks, och aftonvinden lullar för jordens barn sin vaggsång utur skyn, och aftonrodnan körer upp och rullar med rosenröda hjul kring himlens bryn. I blåa dalar, över blåa kullar hon flyger fram, en skön Valhallasyn. Då kommer plötsligt över västervågor en bild framsusande i guld och lågor. En hägring kalla vi det himlens under (i Valhall klingar hennes namn mer skönt). Hon svävar sakta över Balders lunder, en gyllne krona på en grund av grönt. Det skimrar över, och det skimrar under, med sällsam glans ej förr av mänskor rönt. Till slut hon stannar, sjunkande till jorden, där templet stått, nu själv ett tempel vorden. En bild av Breidablick, den höga muren stod silverblank på klippans brant och sken. Av djupblått stål var pelare var skuren, och altaret utav en ädelsten, och dômen hängde som av andar buren, en vinterhimmel, stjärneklar och ren, och högt däri, med himmelsblåa skrudar, med gyllne kronor sutto Valhalls gudar. Och se, på runbeskrivna sköldar stödda de höga nornor uti dörren stå: tre rosenknoppar i en urna födda, allvarliga, men tjusande ändå. Och Urda pekar tyst på det förödda, det nya templet pekar Skulda på. Och bäst som Frithiof nu sig sansa hunnit, och gläds och undrar, så är allt försvunnit. "O jag förstår er, mör från tidens källa, det var ditt tecken, hjältefader god! Det brända templet skall jag återställa, skönt skall det stå på klippan, där det stod. O det är härligt att få vedergälla med fredlig bragd sin ungdoms övermod1 Den djupt förkastade kan hoppas åter, den vite guden blidkas och förlåter. Välkomna stjärnor, som däruppe tågen! Nu ser jag åter glad er stilla gång. Välkomna norrsken, som däruppe lågen! I voren tempelbrand för mig en gång. Uppgrönska, ättehög, och stig ur vågen, så skön som förr, du underbara sång! Här vill jag somna på min sköld och drömma hur mänskor sonas, och hur gudar glömma."
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof på sin faders hög", appears in Frithiofs saga, no. 23 [author's text checked 1 time against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Adolf Sandberg (1808 - 1863), "Frithiof på sin Faders hög" [ voice and piano ], from Fyra sånger utur Frithiofs saga med accompagnement af FortePiano = Four songs from Frithiofs saga with accompaniment of piano, no. 1 [sung text not yet checked]
Settings in other languages, adaptations, or excerpts:
- Also set in German (Deutsch), [adaptation] ; composed by Max Bruch.
Other available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- GER German (Deutsch) (Gottlieb Christian Friedrich Mohnike) , "Frithjof auf seines Vaters Hügel"
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
This text was added to the website: 2022-10-18
Line count: 128
Word count: 901
"Die Sonne lacht! Aus ihrem Strahlenblitze Von Zweig zu Zweige hüpft ein milder Schein. Allvaders Blick, er glänzt vom Himmelssitze Im Tropfen Thaus, im Weltmeer klar und rein. Mit Purpur färbt sie jedes Berges Spitze. O, das ist Blut auf Balders Opferstein! Von Nacht ist bald das ganze Land umzogen, Bald senkt der goldne Schild sich in die Wogen. "Zuvor doch will ich sehn die theuren Stellen, Die fröhlich ich als Kind so oft durchflog. Dieselben Blumen duften um die Quellen, Derselbe Vogel schlägt im Walde noch! Noch tummeln um die Klippe sich die Wellen -- O glücklich, wer auf ihnen nimmer zog! Von Thatenruhm die falschen stets dir sagen, Indeß sie fern dich von der Heimath tragen. "Ich kenne dich, du Fluß: auf klaren Wogen Trugst du so oft den kühnen Schwimmer ja. Ich kenne dich, du Thal, in dessen Bogen Wir treu uns schwuren, wie die Welt nicht sah. Ihr Birken ihr, die einst ich hab' umzogen Mit Runen rings, ihr stehet ja noch da, Mit weißem Stamm, mit runder Kron' im Haine: Wie sonst ist Alles, anders ich alleine. "Wie sonst ist Alles? Wo ist Framnäs Saale Und Balders Tempel am geweihten Strand? Wie waren doch so schön der Kindheit Thale! Wild gingen drüber hin das Schwert, der Brand. Von Menschenrach' und zornger Götter Strahle Spricht nun zum Wandrer das verbrannte Land. Doch frommer Wandrer, hier nicht laß dich schauen! In Balders Hain jetzt wilde Thiere bauen. "Ja, ein Versucher schreitet durch das Leben, Der grimme Nidhögg aus des Dunkels Wust; Er haßt des Asalicht, das fromme Streben Des Heldenschwertes und der Heldenbrust. Er schafft, daß wir dem Frevel uns ergeben, Die finstre Mächte freut des Zornes Lust; Und wenns ihm glückt, wenn Tempelbrände flammen, Dann schlägt die schwarzen Hände er zusammen. "Wohnt denn Versöhnung nicht in Odens Halle? Du frommer Balder, sühnt nichts deine Muth? Dem Mann wird Buße, dem die Freunde fallen, Die hohen Götter sühnet man mit Blut. Man sagt, du seist der Mildeste von Allen; Sprich nur, ich opfre gern dir jedes Gut. Dein Tempel brannte; Frithjof wollt' es nimmer: O nimm den Fleck ihm von des Schildes Schimmer! "Nimm ab die Bürde mir, die allzuschwere, Und banne fern der finstern Geister Schaar! Es sühne Reu und eines Lebens Ehre Den Frevel, den der Augenblick gebar. Ich bebe nicht, ob Thor mir nahe wäre, Kühn stell' ich selbst der bleichen Hel mich dar. Dich, frommer Gott, der gleich dem Mond du blickest, Dich fürcht' ich und die Rache, der du schickest. "Hier ruht mein Vater. Fesselt Schlaf den Helden? Dorthin, wo Alles bleibt, ritt längst er schon. Nun wohnt er, sagt man, in den Sternenzelten, Trinkt Meth und freut sich an der Schilde Ton. Du Asagast, schau her aus Himmelswelten, Dich ruft dein Sohn, dich Thorsten Wikingsohn! Nicht Runen bring' ich mit, noch Zaubergalder, Nein, sage nur: Wie sühn ich Asa-Balder? "Gibt Rede nicht das Grab? um eine Klinge Sang einst aus seinem Hügel Angantyr. Das Schwert war gut, doch Tirfing ist geringe, Ich bitte mehr -- kein Schwert erbitt' ich mir. Ein Schwert verschafft der Holmgang mir; doch bringe Versöhnung von den Asen du mit dir. In meiner Ahnungsdämmrung laß es tagen; Ein edler Sinn kann Balders Zorn nicht tragen. "Du schweigest, Vater! Horch, die Wogen klingen; Sanft ist ihr Schall, o leg dein Wort hinein! Der Sturmwind fliegt; häng dich an seine Schwingen Und flüstre mir beim Rauschen durch den Hain! Der Westen hänget voll von goldnen Ringen; Laß einen deines Sinnes Herold sein! -- Kein Wort, kein Zeichen für des Sohnes Kummer? Wie arm, o Vater, ist der Todten Schlummer!" Die Sonn' erlosch, und Abendlüfte sangen Ihr Wiegenlied den Menschen sanft und mild Die Abendröthe fuhr mit Rosenwangen Auf Purpurrädern um des Himmels Schild. Zu blauen Höhn, in blaue Thäler drangen Die rothen Kreise, ein Walhallabild. Und plötzlich säuselnd über Westens Fluthen Naht ein Gesicht, gewebt aus Gold und Gluthen. Hägring, so nennen wir dies Himmelszeichen, Doch schöner heißt es in Walhallas Saal; Sanft schwebt es nieder über Balders Eichen, Ein Goldkranz überm grünen Hain und Thal. Ein Schimmer rings, wohin die Blicke reichen, Ein Wunderglanz mit nie gesehnem Strahl. Zur Erde sinkt zuletzt das Bild, das helle, Nun selbst ein Tempel, an des Tempels Stelle. Ein Abbild Breidabliks; zum Himmel ragen Die hohen Mauern blank von Silberschein, Die Pfeiler sind aus dunkelm Stahl geschlagen, Den Altar macht ein einzger Edelstein. Der Dom hing, wie von Geisterhand getragen, Ein Winterhimmel sternenklar und rein. Walhallas Götter sitzen drin auf Thronen, Mit himmelblauem Schmuck und goldnen Kronen. Im Thor des Tempels stehen die Gestalten Der hohen Nornen mit dem Runenschild; Drei Rosen, die in einer Urn' enthalten, Mit ernstem Blick, doch wunderschön und mild; Still zeiget Urda auf den Schutt des alten, Und Skulda auf des neuen Tempels Bild. Und kaum daß Frithjof wieder sich gefunden Und freudig staunt, ist das Gesicht geschwunden. "O ich versteh' Euch, Schild- und Zeitjungfrauen! Ein Zeichen, Vater, wars, von dir gesandt; Den Tempel Balders soll ich wieder bauen, Schön steh' er auf dem Fels, wo sonst er stand. O herrlich, daß der Jüngling darf vertrauen, Die That des Friedens sühne Trotz und Brand. Der Tiefverworfene kann wieder hoffen, Des weißen Gottes Arme stehn ihn offen. Heil euch, ihr Sterne, die ihr kommt gezogen! Froh schau' ich wieder euren stillen Gang. Heil dir, o Nordlicht nun am Himmelsbogen! Ein Tempelbrand ja warest du mir lang. Ergrüne, Stammeshügel! Aus den Wogen Steig auf wie sonst, du wunderbarer Sang! Hier will ich träumen, schlummernd auf den Schilde, Von Menschen sühn' und von der Götter Milde."
Confirmed with Die Frithjofs Sage von Esaias Tegnér. Aus dem Schwedischen von Gottlieb Mohnike, vierte verbesserte Auflage, Leipzig: Carl Cnobloch, 1840, in Sämmtliche Gedichte von Esaias Tegnér. Aus dem Schwedischen von Gottlieb Mohnike, dritter Theil, from song no. 23, "Frithjof aus seines Vaters Hügel," beginning with stanza 8 , pages 154 - 156.
Authorship:
- by Gottlieb Christian Friedrich Mohnike (1781 - 1841), "Frithjof auf seines Vaters Hügel" [author's text checked 1 time against a primary source]
Based on:
- a text in Swedish (Svenska) by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof på sin faders hög", appears in Frithiofs saga, no. 23
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- [ None yet in the database ]
Settings in other languages, adaptations, or excerpts:
- Also set in German (Deutsch), [adaptation] ; composed by Max Bruch.
Researcher for this page: Melanie Trumbull
This text was added to the website: 2018-07-13
Line count: 128
Word count: 923