Attention! Some of this material is not in the public domain.
It is illegal to copy and distribute our copyright-protected material without permission. It is also illegal to reprint copyright texts or translations without the name of the author or translator.
To inquire about permissions and rates, contact Emily Ezust at licenses@email.lieder.example.net
If you wish to reprint translations, please make sure you include the names of the translators in your email. They are below each translation.
Note: You must use the copyright symbol © when you reprint copyright-protected material.
Nu är att säga, huru jarl Angantyr satt än uti sin sal av furu och drack med sina män. Han var så glad i hågen, såg ut åt blånad ban, där solen sjöng i vågen allt som en gyllne svan. Vid fönstret gamle Halvar stod utanför på vakt. Han vaktade med allvar, gav ock på mjödet akt. En sed den gamle hade: han jämt i botten drack, och intet ord han sade, blott hornet in han stack. Nu slängde han det vida i salen in och kvad: "Skepp ser jag böljan rida, den färden är ej glad. Män ser jag döden nära; nu lägga de i land, och tvenne jättar bära de bleknade på strand." -- Utöver böljans spegel från salen jarl såg ned. "Det är Ellidas segel och Fritiof, tror jag, med. På gången och på pannan känns Torstens son igen. Så blickar ingen annan i Nordens land som den." Från dryckesbord helt modig sprang Atle viking då, svartskäggig bärsärk, blodig och grym att se uppå. "Nu", skrek han, "vill jag pröva, vad ryktet ment därmed, att Fritiof svärd kan döva och aldrig ber om fred." Och upp med honom sprungo hans bistra kämpar tolv, på förhand luften stungo och svängde svärd och kolv. De stormade mot stranden, där tröttat drakskepp stod, och Fritiof satt å sanden och talte kraft och mod. "Lätt kunde jag dig fälla," skrek Atle med stort gny, "vill i ditt val dock ställa att kämpa eller fly. Men blott om fred du beder, fastän en kämpe hård, jag som en vän dig leder allt upp till jarlens gård." "Väl är jag trött av färden", genmälte Fritiof vred, "dock må vi pröva svärden, förrän jag tigger fred." Då såg man stålen ljunga i solbrun kämpehand, på Angurvadels tunga var runa stod i brand. Nu skiftas svärdshugg dryga, och dråpslag hagla nu, och bägges sköldar flyga på samma gång itu. De kämpar utan tadel stå dock i kretsen fast. Men skarpt bet Angurvadel, och Atles klinga brast. "Mot svärdlös man jag svänger", sad' Fritiof, "ej mitt svärd, men lyster det dig länger, vi pröva annan färd." Likt vågor då om hösten de bägge storma an, och stålbeklädda brösten slå tätt emot varann. De brottades som björnar uppå sitt fjäll av snö, de spände hop som örnar utöver vredgad sjö. Rotfästad klippa hölle väl knappast ut att stå, och lummig järnek fölle för mindre tag än så. Från pannan svetten lackar, och bröstet häves kallt, och buskar, sten och backar uppsparkas överallt. Med bävan slutet bida stålklädda män å strand; det brottandet var vida berömt i Nordens land. Till slut dock Fritiof fällde sin fiende till jord, han knät mot bröstet ställde och talte vredens ord: "Blott jag mitt svärd nu hade, du svarte bärsärksskägg, jag genom livet lade på dig den vassa egg." "Det skall ej hinder bringa", sad' Atle, stolt i håg. "Gå du och tag din klinga, jag ligger som jag låg. Den ena som den andra skall en gång Valhall se: i dag må jag väl vandra, i morgon du kanske." Ej länge Fritiof dröjde, den lek han sluta vill, han Angurvadel höjde, men Atle låg dock still. Det rörde hjältens sinne, sin vrede då han band, höll midt i hugget inne och tog den fallnes hand. Nu Halvar skrek med iver och hov sin vita stav: "För edert slagsmål bliver här ingen glädje av. På bord stå silverfaten och ryka länge sen, för er skull kallnar maten, och törsten gör mig men." Försonta trädde båda nu inom salens dörr, där mycket var att skåda, som Fritiof ej sett förr. Grovhyvlad planka kläder ej nakna väggar där men dyrbart gyllenläder med blommor och med bär. Ej mitt på golvet glöder den muntra brasans sken, men emot vägg sig stöder kamin av marmorsten. Ej rök i sal sig lade, ej sågs där sotad ås, glasrutor fönstren hade, och dörren hade lås. Där sträcka silverstakar ut armarna med ljus, men intet stickbloss sprakar att lysa kämpens rus. Helstekt, med späckad bringa, står hjort på bordets rund, med guldhov lyft att springa och löv i hornens lund. Bak kämpens stol en tärna står med sin liljehy och blickar som en stjärna bakom en stormig sky. Där flyga lockar bruna, där stråla ögon blå, och som en ros i runa så glöda läppar små. Men hög å silverstolen satt jarlen i sin prakt; hans hjälm var blank som solen och pansar't guldbelagt. Med stjärnor översållad var manteln rik och fin, och purpurbrämen fållad med fläcklös hermelin. Tre steg han gick från bordet, bjöd handen åt sin gäst och vänligt tog till ordet: "Kom hit och sitt mig näst! Rätt månget horn jag tömde med Torsten Vikingsson; hans son, den vittberömde, ej sitte fjärran från!" Då sågs han bägarn råga med vin från Sikelö; det gnistrade som låga, det skummade som sjö: "Välkommen gäst här inne, du son utav min vän! Jag dricker Torstens minne, Jag själv och mina män". En skald från Morvens kullar då prövar harpans gång. I välska toner rullar hans dystra hjältesång. Men i norräna tunga en ann på fädrens vis hörs Torstens bragder sjunga, och han tog sångens pris. Nu mycket jarlen sporde om fränderna i Nord, och Fritiof redogjorde för allt med vittra ord. Ej någon kunde klaga på vald uti hans dom, han talte lugnt som Saga i minnets helgedom. När han därnäst berättar, vad han på djupet såg, om Helges troll och jättar, besegrade på våg, då gladas kämpar alla, då småler Angantyr, och höga bifall skälla till hjältens äventyr. Men när han talar åter om älskad Ingeborg, hur ömt den sköna gråter, hur ädel i sin sorg, då suckar mången tärna med kinderna i brand. Ack, hur hon tryckte gärna den trogne älskarns hand! Sitt ärende framförde den ungersven till slut, och jarlen tåligt hörde, till dess han talat ut. "Skattskyldig var jag icke, mitt folk är fritt som jag: kung Beles skål vi dricke men lyda ej hans lag. Hans söner ej jag känner, men fordra de en gärd, väl, som det höves männer, de kräve den med svärd! Vi möta dem på stranden -- dock var din far mig kär." -- Då vinkar han med handen sin dotter, som satt när. Då: sprang den blomstervidja från stol med gyllne karm; hon var så smal om midja, hon var så rund om barm. I gropen uppå kinden satt Astrild, liten skalk, lik fjäriln, förd av vinden allt i en rosenkalk. Hon sprang till jungfruburen och kom tillbaka med grönvirkad pung, där djuren gå under höga träd och silvermånen skiner på sjö av segel full; dess lås är av rubiner och tofsarna av gull. Hon lade den i handen uppå sin fader huld; han fyllde den till randen med fjärran myntat guld. "Där är min välkomstgåva, gör med den vad du vill; men nu skall Fritiof lova bli här i vinter still. Mod gagnar allestädes, men nu är stormens tid, och Hejd och Ham, jag rädes, ha åter kvicknat vid. Ej alltid gör Bllida så lyckligt språng som sist, och många valar rida sin våg, fast en vi mist." Så skämtades i salen och dracks till dager ljus, men gyllne vinpokalen gav glädje blott, ej rus. Fullbräddad skål vart ägnad åt Angantyr till slut, och så i god välfägnad satt Fritiof vintern ut.
B. Crusell sets stanza 1
C. Ridderstolpe sets stanza 1
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof hos Angantyr", appears in Frithiofs saga, no. 11 [author's text checked 1 time against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Bernhard Henrik Crusell (1775 - 1838), "Frithiof hos Angantyr", published 1827, stanza 1 [ voice and piano ], from Tolv sånger ur Fritiofs saga... Ny upplaga, tillökt och förbättrad [earlier, Tio sånger ur Frithiofs saga satta i musik och tillägnade Frithiofs skald], no. 5, note: added in the later song cycle [sung text checked 1 time]
- by Caroline Ridderstolpe (1793 - 1878), "Frithiof hos Angantyr", stanza 1 [ voice and piano ], from Schwedische Lieder aus Axel und Frithiof, no. 3, also set in German (Deutsch) [sung text checked 1 time]
Settings in other languages, adaptations, or excerpts:
- Also set in German (Deutsch), a translation by Ludolf Gottfried Schley (1798 - 1859) [an adaptation] ; composed by Caroline Ridderstolpe.
Other available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "Frithiof chez Angantyr", copyright © 2018, (re)printed on this website with kind permission
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
This text was added to the website: 2009-11-04
Line count: 272
Word count: 1211
Maintenant, écoutez l'histoire, comment le jarl Angantyr, était assis dans sa salle en bois de pin et buvait avec ses hommes. Il était d'humeur joyeuse, regardait dehors la mer bleue, là-bas le soleil chantait dans les vagues comme un cygne d'or. Le vieux Halvar près de la fenêtre montait la garde dehors. Il veillait avec sérieux, et faisait aussi attention à l'hydromel. Le vieux avait coutume De toujours vider sa corne Et sans dire un mot de la remplir aussitôt. Soudain il balance la corne vide Dans la salle et jette : «Je vois un navire courir les vagues, sa course n'est pas heureuse. Je vois des hommes approcher la mort ; maintenant ils abordent la côte, et deux colosses portent des hommes blêmes sur la plage. » De la salle, le jarl jeta un regard Sur le miroir des flots. «C'est la voile d'Ellida, et je crois que Frithiof est à bord. À son pas et à son front on reconnaît le fils de Torsten. Il n'a pas son pareil Dans toute le Nord.» Alors le viking Atle se leva de table avec courage barbe noire, furieux, écarlate et effroyable à voir. «Maintenant – hurla-t-il – je vais vérifier ce que signifie cette réputation qu'a Frithiof de pouvoir dompter les épées et ne jamais demander la paix.» Et avec lui s'élancèrent ses douze plus rudes combattants, ils battaient l'air d'avance et brandissaient épées et massues. Ils se précipitèrent vers la plage où se trouvait le drakkar harassé. Et Frihiof assis sur le sable parlait avec force et courage. « Je pourrais facilement te terrasser – cria Atle d'une voix tonitruante – et pourtant je te donne le choix, de combattre ou de fuir. Mais si tu demandes simplement la paix, Quoique rude combattant, je te conduirai comme un ami là-haut, au logis du jarl. «Eh bien, je suis fatigué du voyage – répliqua Frithiof courroucé – Mais nous pouvons tester nos épées avant que je quémande la paix. » Alors on vit luire l'acier dans les mains tannées des combattants, sur la langue de Angurvadel, les runes étaient en feu. Maintenant de grands coups d'épées sont échangés, maintenant pleuvent des coups mortels, et les deux boucliers volent en même temps, brisés en deux. Les compagnons, sans reproches, restaient en cercle, impassibles. Mais Agurvadel mordit rudement, et la lame d'Atle se brisa. « Contre un homme sans épée – dit Frithiof – je ne brandis pas mon épée, si cela te convient de poursuivre, nous pouvons tenter un autre voyage ». Comme les vagues à l'automne, Ils se jettent l'un contre l'autre et de leurs poitrines revêtues d'acier ils se frappent l'un l'autre avec violence. Ils se battaient comme des ours en haut d'une montagne de neige, ils se dressaient comme des aigles au-dessus des flots en furie. Le rocher profondément enraciné résisterait avec peine, et le houx touffu tomberait sous des coups moindres que ceux-ci. La sueur goutte de leur front, et leur cœur bat froidement et buissons, pierres et terre sont partout dispersés. Sur la plage les hommes en armure attendent avec effroi le dénouement ; Ce combat est resté célèbre dans toute la Norvège. Mais à la fin Frithiof fit tomber son ennemi à terre, Mit son genou sur sa poitrine et lui dit avec colère : « Si seulement j'avais mon épée maintenant, guerrier fou à la barbe noire, je passerais au travers de ton corps le tranchant de mon épée». « À cela je ne puis faire obstacle » dit Atle, plein de superbe. « Vas donc prendre ton épée, je resterai couché comme je suis. L'un comme l'autre nous verrons un jour le Valhalla : si j'y vais aujourd'hui, ce sera peut-être toi demain ». Frithiof n'hésita pas longtemps, Il voulait terminer le combat, il brandit Agurvadel, mais Atle restait couché sans bouger. Cela toucha le cœur du héros, et alors il réfréna sa colère, retint son coup et tendit la main au vaincu. Alors Halvar s'écria avec ardeur, levant son bâton blanc : « Pendant la durée de votre rixe personne ici ne s'est réjouit. Il y a sur la table un plat d'argent qui fume depuis longtemps, et le repas refroidit, et la soif me fait souffrir ». Ensemble et maintenant réconciliés ils passent la porte de la salle, il y a là beaucoup de choses à voir, que Frithiof n'avait jamais vues auparavant. Il n'y a pas là des planches dégrossies Pour recouvrir les murs nus, Mais de coûteux cuirs dorés, avec des fleurs et avec des baies. Il n'y a pas au milieu de la salle un feu sur le sol et sa joyeuse lueur, mais il y a contre le mur une cheminée de marbre. La fumée n'envahit pas la salle, la suie ne noircit pas le faîte, la fenêtre a des vitres en verre et la porte une serrure. Il y a là des chandeliers d'argent aux bras chargés de lumière, mais pas de torches crépitant et éclairant des combattants ivres. Un cerf entier rôti et entrelardé est posé sur la table, sur ses sabots dorés, il est prêt à jaillir, un bouquet de feuilles dans ses cornes. Derrière la chaise de chaque guerrier Se tient une jouvencelle au teint de lis qui ressemble à une étoile dans un ciel de tempête. Leurs boucles brunes ruissellent, leurs yeux bleus rayonnent, et leurs petites lèvres brillent, pareilles à des roses. Et surélevé, sur un siège d'argent se tenait le jarl dans toute sa splendeur ; Son casque était brillant comme le soleil et sa cuirasse recouverte d'or. Son manteau parsemé d'étoiles était riche et fin, et au bord de son tissu pourpre était un ourlet d'hermine immaculée. Il s'avança de la table de trois pas, tendit la main à son hôte, et prit la parole amicalement : « Viens ici et assieds-toi près de moi ! À vrai dire, j'ai vidé bien des cornes avec Torssten Vikingsson ; son fils, si renommé, ne s'assoira pas à l'écart !» Cela dit, il remplit les coupes à ras bord avec du vin de Sicile ; il pétillait comme le feu, il écumait comme la mer ; « Sois un hôte bienvenu chez moi, toi, le fils de mon ami ! Je bois à la mémoire de Torsten, moi, et mes hommes ». Un scalde des hauteurs du Morven accorde alors sa harpe. Sur une mélodie italienne il déroule sa triste chanson de geste à la manière de nos pères il chante les exploits de Torsten et en reçoit des louanges. Maintenant le puissant Jarl s'enquiert de ses parents dans le Nord, et Frithiof lui rend compte de tout avec des mots choisis. Personne n'aurait pu se plaindre de son jugement, il parlait comme Saga, calmement, des choses sacrées de la mémoire. Puis ensuite il raconte Comment il traversa les profondeurs, des trolls et des géants de Helge vaincus sur les flots, alors tous les guerriers se réjouirent, alors Angantyr sourit, et de grandes acclamations saluèrent les aventures du héros Mais quand ensuite il parle à nouveau de sa bien-aimée Ingeborg, combien tendres sont les pleurs de la belle, combien noble est son chagrin, alors bien des jouvencelles soupirent avec les joues en feu. Ah, comme elles pressaient Les mains de leurs fidèles amoureux ! Et pour finir, le jeune homme présenta son affaire, et le jarl écouta patiemment, jusqu'à ce qu'il eut terminé. « Je n'ai pas prêté hommage, mon peuple est libre comme je le suis : nous buvons à la santé du roi Bele mais n'obéissons pas à sa loi. Je ne connais pas ses fils, mais s'ils demandent un tribut, fort bien, comme il sied à des hommes, qu'ils l'exigent avec leurs épées ! Nous les rencontrerons sur la plage, Pourtant ton père m'était cher. » Il fit alors signe de la main à sa fille assise près de lui. Alors cette jolie fleur se leva de sa chaise au dossier d'or ; elle avait la taille si fine, elle avait le sein si rond. Dans la fossette sur sa joue il y avait Astrild, petite friponne, pareille à un papillon, portée par le vent, tout entière dans le calice d'une fleur. Elle alla dans la chambre des demoiselle et elle en revint avec une bourse verte brodée d'animaux passant sous de grands arbres et d'une lune brillant d'argent sur une mer emplie de voiles ; le fermoir était de rubis et les glands d'or. Elle la déposa dans les mains de son aimable père ; il l'emplit jusqu'au bord de pièces d'or étrangères. « Ceci est mon cadeau de bienvenue, fais-en ce que tu veux ; mais maintenant Frithiof, promets de rester ici en paix cet hiver. Le courage est utile en tous lieux, Mais le temps des tempêtes est venu, je crains que Hejd et Ham ne se soient à nouveau bien ranimés. Ellida n'ira pas toujours avec autant de chance que naguère, bien des baleines chevauchent la vague, et pourtant il arrive qu'on en manque. » On plaisanta ainsi dans la salle et l'on but jusqu'à la fin du jour, et les coupes de vin doré donnaient seulement la joie, pas l'ivresse. Pour finir, on but en l'honneur d'Angantyr des coupes pleines à ras bord, et ainsi, avec bien du plaisir, Frithiof resta jusqu'à la fin de l'hiver.
Notes: Angurvandel est le nom de l'épée de Frithiof . Sur sa lame (sa "langue" ) étaient écrites des runes ; Saga est la déesse de l'Histoire, dont dérive le mot "saga" signifiant histoire, légende ; Helge est le frère de Halfdan, les deux rois co-régnants ; Astrild : nom de la déesse de l'amour dans la poésie suédoise du 17ième siècle.
Authorship:
- Translation from Swedish (Svenska) to French (Français) copyright © 2018 by Pierre Mathé, (re)printed on this website with kind permission. To reprint and distribute this author's work for concert programs, CD booklets, etc., you may ask the copyright-holder(s) directly or ask us; we are authorized to grant permission on their behalf. Please provide the translator's name when contacting us.
Contact: licenses@email.lieder.example.net
Based on:
- a text in Swedish (Svenska) by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof hos Angantyr", appears in Frithiofs saga, no. 11
This text was added to the website: 2018-10-22
Line count: 271
Word count: 1553