by Esaias Tegnér (1782 - 1846)
Frithiof hos Angantyr
Language: Swedish (Svenska)
Available translation(s): FRE
Nu är att säga, huru jarl Angantyr satt än uti sin sal av furu och drack med sina män. Han var så glad i hågen, såg ut åt blånad ban, där solen sjöng i vågen allt som en gyllne svan. Vid fönstret gamle Halvar stod utanför på vakt. Han vaktade med allvar, gav ock på mjödet akt. En sed den gamle hade: han jämt i botten drack, och intet ord han sade, blott hornet in han stack. Nu slängde han det vida i salen in och kvad: "Skepp ser jag böljan rida, den färden är ej glad. Män ser jag döden nära; nu lägga de i land, och tvenne jättar bära de bleknade på strand." -- Utöver böljans spegel från salen jarl såg ned. "Det är Ellidas segel och Fritiof, tror jag, med. På gången och på pannan känns Torstens son igen. Så blickar ingen annan i Nordens land som den." Från dryckesbord helt modig sprang Atle viking då, svartskäggig bärsärk, blodig och grym att se uppå. "Nu", skrek han, "vill jag pröva, vad ryktet ment därmed, att Fritiof svärd kan döva och aldrig ber om fred." Och upp med honom sprungo hans bistra kämpar tolv, på förhand luften stungo och svängde svärd och kolv. De stormade mot stranden, där tröttat drakskepp stod, och Fritiof satt å sanden och talte kraft och mod. "Lätt kunde jag dig fälla," skrek Atle med stort gny, "vill i ditt val dock ställa att kämpa eller fly. Men blott om fred du beder, fastän en kämpe hård, jag som en vän dig leder allt upp till jarlens gård." "Väl är jag trött av färden", genmälte Fritiof vred, "dock må vi pröva svärden, förrän jag tigger fred." Då såg man stålen ljunga i solbrun kämpehand, på Angurvadels tunga var runa stod i brand. Nu skiftas svärdshugg dryga, och dråpslag hagla nu, och bägges sköldar flyga på samma gång itu. De kämpar utan tadel stå dock i kretsen fast. Men skarpt bet Angurvadel, och Atles klinga brast. "Mot svärdlös man jag svänger", sad' Fritiof, "ej mitt svärd, men lyster det dig länger, vi pröva annan färd." Likt vågor då om hösten de bägge storma an, och stålbeklädda brösten slå tätt emot varann. De brottades som björnar uppå sitt fjäll av snö, de spände hop som örnar utöver vredgad sjö. Rotfästad klippa hölle väl knappast ut att stå, och lummig järnek fölle för mindre tag än så. Från pannan svetten lackar, och bröstet häves kallt, och buskar, sten och backar uppsparkas överallt. Med bävan slutet bida stålklädda män å strand; det brottandet var vida berömt i Nordens land. Till slut dock Fritiof fällde sin fiende till jord, han knät mot bröstet ställde och talte vredens ord: "Blott jag mitt svärd nu hade, du svarte bärsärksskägg, jag genom livet lade på dig den vassa egg." "Det skall ej hinder bringa", sad' Atle, stolt i håg. "Gå du och tag din klinga, jag ligger som jag låg. Den ena som den andra skall en gång Valhall se: i dag må jag väl vandra, i morgon du kanske." Ej länge Fritiof dröjde, den lek han sluta vill, han Angurvadel höjde, men Atle låg dock still. Det rörde hjältens sinne, sin vrede då han band, höll midt i hugget inne och tog den fallnes hand. Nu Halvar skrek med iver och hov sin vita stav: "För edert slagsmål bliver här ingen glädje av. På bord stå silverfaten och ryka länge sen, för er skull kallnar maten, och törsten gör mig men." Försonta trädde båda nu inom salens dörr, där mycket var att skåda, som Fritiof ej sett förr. Grovhyvlad planka kläder ej nakna väggar där men dyrbart gyllenläder med blommor och med bär. Ej mitt på golvet glöder den muntra brasans sken, men emot vägg sig stöder kamin av marmorsten. Ej rök i sal sig lade, ej sågs där sotad ås, glasrutor fönstren hade, och dörren hade lås. Där sträcka silverstakar ut armarna med ljus, men intet stickbloss sprakar att lysa kämpens rus. Helstekt, med späckad bringa, står hjort på bordets rund, med guldhov lyft att springa och löv i hornens lund. Bak kämpens stol en tärna står med sin liljehy och blickar som en stjärna bakom en stormig sky. Där flyga lockar bruna, där stråla ögon blå, och som en ros i runa så glöda läppar små. Men hög å silverstolen satt jarlen i sin prakt; hans hjälm var blank som solen och pansar't guldbelagt. Med stjärnor översållad var manteln rik och fin, och purpurbrämen fållad med fläcklös hermelin. Tre steg han gick från bordet, bjöd handen åt sin gäst och vänligt tog till ordet: "Kom hit och sitt mig näst! Rätt månget horn jag tömde med Torsten Vikingsson; hans son, den vittberömde, ej sitte fjärran från!" Då sågs han bägarn råga med vin från Sikelö; det gnistrade som låga, det skummade som sjö: "Välkommen gäst här inne, du son utav min vän! Jag dricker Torstens minne, Jag själv och mina män". En skald från Morvens kullar då prövar harpans gång. I välska toner rullar hans dystra hjältesång. Men i norräna tunga en ann på fädrens vis hörs Torstens bragder sjunga, och han tog sångens pris. Nu mycket jarlen sporde om fränderna i Nord, och Fritiof redogjorde för allt med vittra ord. Ej någon kunde klaga på vald uti hans dom, han talte lugnt som Saga i minnets helgedom. När han därnäst berättar, vad han på djupet såg, om Helges troll och jättar, besegrade på våg, då gladas kämpar alla, då småler Angantyr, och höga bifall skälla till hjältens äventyr. Men när han talar åter om älskad Ingeborg, hur ömt den sköna gråter, hur ädel i sin sorg, då suckar mången tärna med kinderna i brand. Ack, hur hon tryckte gärna den trogne älskarns hand! Sitt ärende framförde den ungersven till slut, och jarlen tåligt hörde, till dess han talat ut. "Skattskyldig var jag icke, mitt folk är fritt som jag: kung Beles skål vi dricke men lyda ej hans lag. Hans söner ej jag känner, men fordra de en gärd, väl, som det höves männer, de kräve den med svärd! Vi möta dem på stranden -- dock var din far mig kär." -- Då vinkar han med handen sin dotter, som satt när. Då: sprang den blomstervidja från stol med gyllne karm; hon var så smal om midja, hon var så rund om barm. I gropen uppå kinden satt Astrild, liten skalk, lik fjäriln, förd av vinden allt i en rosenkalk. Hon sprang till jungfruburen och kom tillbaka med grönvirkad pung, där djuren gå under höga träd och silvermånen skiner på sjö av segel full; dess lås är av rubiner och tofsarna av gull. Hon lade den i handen uppå sin fader huld; han fyllde den till randen med fjärran myntat guld. "Där är min välkomstgåva, gör med den vad du vill; men nu skall Fritiof lova bli här i vinter still. Mod gagnar allestädes, men nu är stormens tid, och Hejd och Ham, jag rädes, ha åter kvicknat vid. Ej alltid gör Bllida så lyckligt språng som sist, och många valar rida sin våg, fast en vi mist." Så skämtades i salen och dracks till dager ljus, men gyllne vinpokalen gav glädje blott, ej rus. Fullbräddad skål vart ägnad åt Angantyr till slut, och så i god välfägnad satt Fritiof vintern ut.
B. Crusell sets stanza 1
C. Ridderstolpe sets stanza 1
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof hos Angantyr", appears in Frithiofs saga, no. 11 [author's text checked 1 time against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Bernhard Henrik Crusell (1775 - 1838), "Frithiof hos Angantyr", published 1827, stanza 1 [ voice and piano ], from Tolv sånger ur Fritiofs saga... Ny upplaga, tillökt och förbättrad [earlier, Tio sånger ur Frithiofs saga satta i musik och tillägnade Frithiofs skald], no. 5, note: added in the later song cycle [sung text checked 1 time]
- by Caroline Ridderstolpe (1793 - 1878), "Frithiof hos Angantyr", stanza 1 [ voice and piano ], from Schwedische Lieder aus Axel und Frithiof, no. 3, also set in German (Deutsch) [sung text checked 1 time]
Settings in other languages, adaptations, or excerpts:
- Also set in German (Deutsch), a translation by Ludolf Gottfried Schley (1798 - 1859) [an adaptation] ; composed by Caroline Ridderstolpe.
Other available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "Frithiof chez Angantyr", copyright © 2018, (re)printed on this website with kind permission
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
This text was added to the website: 2009-11-04
Line count: 272
Word count: 1211