The LiederNet Archive
WARNING. Not all the material on this website is in the public domain.
It is illegal to copy and distribute our copyright-protected material without permission.
For more information, contact us at the following address:
licenses (AT) lieder (DOT) net

Frithiof och Ingeborg

Language: Swedish (Svenska)

Där växte uti Hildings gård 
två plantor under fostrarns vård. 
Ej Norden förr sett två så sköna, 
de växte härligt i det gröna.

Den ena som en ek sköt fram, 
och som en lans är hennes stam; 
men kronan, som i vinden skälver, 
liksom en hjälm sin rundel välver.

Den andra växte som en ros, 
när vintern nyss har flytt sin kos; 
men våren, som den rosen gömmer, 
i knoppen ligger än och drömmer.

Men stormen skall kring jorden gå, 
med honom brottas eken då, 
och vårsol skall på himmeln glöda, 
då öppnar rosen läppar röda.

Så växte de i fröjd och lek, 
och Fritiof var den unga ek; 
men rosen uti dalar gröna 
hon hette Ingeborg den sköna.

Såg du de två i dagens ljus, 
du tänkte dig i Frejas hus, 
där månget litet brudpar svingar 
med gula hår och rosenvingar.

Men såg du dem i månens sken 
kringdansa under lummig gren, 
du tänkte: Under lundens kransar 
älvkungen med sin drottning dansar.

Det var så glatt, det var så kärt, 
när han sin första runa lärt. 
En kung var ej som han i ära; 
den runan fick han Ingborg lära.

Hur glädtigt sam han i sin slup 
med henne över mörkblå djup! 
Hur hjärtligt, när han seglen vänder, 
hon klappar i små vita händer!

Det fanns ej fågelbo så högt, 
som han för henne ej besökt. 
Själv örnen, som i molnen gungar, 
blev plundrad båd' på ägg och ungar.

Det fanns ej bäck, hur strid han var, 
varöver han ej Ingborg bar. 
Det är så skönt, när forsen larmar, 
att tryckas av små vita armar.

Den första blomma, våren fött, 
det första smultron, som blev rött, 
det första ax, vars guld blev moget, 
dem bjöd han henne glatt och troget. -- 

Men barnets dagar flyga bort, 
där står en yngling innan kort 
med eldig blick, som ber och hoppas, 
där står en mö med barm, som knoppas.

Ung Fritiof drog på jagt alltjämt; 
den jagten skulle mången skrämt, 
ty utan spjut och utan klinga 
den djerfe ville björnen tvinga.

Då kämpade de, bröst mot bröst, 
och jägarn, segrande, fast klöst, 
med ludet byte kom tillbaka; 
hur skulle jungfrun det försaka?

Ty mannens mod är kvinnan kärt, 
det starka är det sköna värt: 
de bägge passa för varannan, 
som hjälmen passar sig för pannan.

Men läste han i vinterkväll 
vid eldsken ifrån spiselna häll 
en sång om strålande Valhalla, 
om gudar och gudinnor alla,

han tänkte: Gult är Frejas hår, 
ett kornland, som för vinden går. 
Från det kan jag ej Ingborgs skilja, 
ett nät av guld kring ros och lilja.

Idunas barm är rik, och skönt 
han hoppar under silke grönt; 
jag vet ett silke, där det hoppar 
ljusalfer två med rosenknoppar.

Och Friggas ögon äro blå 
som himmeln till att se uppå; 
jag känner ögon: mot de båda 
är ljusblå vårdag mörk att skåda.

Hvi prisas Gerdas kinder så, 
en nyfälld snö med norrsken på? 
Jag kinder sett: en dag, 
som tänder två morgonrodnader i sänder.

Jag vet ett hjärta, lika ömt 
som Nannas, fast ej så berömdt. 
Med rätta prisas du av skalder, 
du Nannas lyckelige Balder!

O! att som du jag finge dö, 
begråten av en trogen mö, 
Så öm, så trogen som din Nanna, 
hos Hel jag ville gärna stanna. -- 

Men kungadottern satt och kvad 
en hjältesång och väfvde glad 
i duken in den hjältens under 
och vågor blå och gröna lunder.

Där växte in i snövit ull 
de sköldar utav spoladt gull, 
och röda flögo stridens lansar, 
men styvt av silver var hvart pansar.

Dock, hur hon väfver, dag från dag, 
får hjälten Fritiofs anletsdrag, 
och som de blicka fram ur väfven, 
då rodnar hon men glädes även.

Men Fritiof skär, var han går fram, 
ett I, ett F i björkens stam. 
De runor gro med fröjd och gamman, 
liksom de ungas hjärtan, samman.

När dagen uppå fästet står, 
världskungen med de gyllne hår, 
och livet rörs och mänskor vandra, 
då tänka de blott på varandra.

När natten uppå fästet står, 
världsmodern med de mörka hår, 
och tystnad rår och stjärnor vandra, 
då drömma de blott om varandra.

"Du jord, som smyckar dig hvar vår 
med blommor i ditt gröna hår, 
giv mig de skönsta! Jag vill vira 
en krans av dem att Fritiof sira."

"Du hav, som satt din dunkla sal 
med pärlor full i tusental, 
giv mig de skönaste, de bästa! 
Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa."

"Du knapp på Odens kungastol, 
du verldens öga, gyllne sol! 
Var du blott min, din blanka skiva 
till sköld jag ville Fritiof giva."

"Du lykta i Allfaders hus, 
du måne med ditt bleka ljus! 
Var du blott min, jag gaf dig gerna 
till smycke åt min sköna tärna." -- 

Men Hilding sade: "Fosterson, 
den älskog vänd din håg ifrån! 
Ej lika falla ödets lotter, 
den tärnan är kung Beles dotter.

Till Oden sjelf i stjernklar sal 
uppstiger hennes ättartal:
du är blott Torstens son; giv vika! 
ty lika trives bäst med lika."

Men Fritiof log: "Mitt ättartal 
går nedåt i de dödas dal. 
Nyss slog jag skogens kung så luden,
hans anor ärvde jag med huden.

Friboren man ej vika vill, 
ty verlden hör den frie till. 
Hvad lyckan bröt, kan hon försona, 
och hoppet bär en konungs krona.

Högättad är all kraft, ty Tor, 
dess ättefar, i Trudvang bor. 
Han väger börden ej men värdet: 
en väldig friare är svärdet.

Jag kämpar om min unga brud, 
om ock det var med dundrets gud. 
Väx trygg, väx glad, min vita lilja, 
ve den, som dig och mig vill skilja!"


Translation(s): FRE GER

List of language codes

B. Crusell sets stanza 1

Confirmed with Esaias Tegnér, Frithiofs saga, H.A. Nordström, Stockholm 1825.

Version with modernized spelling:
Där växte uti Hildings gård 
två plantor under fostrarns vård. 
Ej Norden förr sett två så sköna, 
de växte härligt i det gröna.

Den ena som en ek sköt fram, 
och som en lans är hennes stam; 
men kronan, som i vinden skälver, 
liksom en hjälm sin rundel välver.

Den andra växte som en ros, 
när vintern nyss har flytt sin kos; 
men våren, som den rosen gömmer, 
i knoppen ligger än och drömmer.

Men stormen skall kring jorden gå, 
med honom brottas eken då, 
och vårsol skall på himmeln glöda, 
då öppnar rosen läppar röda.

Så växte de i fröjd och lek, 
och Fritiof var den unga ek; 
men rosen uti dalar gröna 
hon hette Ingeborg den sköna.

Såg du de två i dagens ljus, 
du tänkte dig i Frejas hus, 
där månget litet brudpar svingar 
med gula hår och rosenvingar.

Men såg du dem i månens sken 
kringdansa under lummig gren, 
du tänkte: Under lundens kransar 
älvkungen med sin drottning dansar.

Det var så glatt, det var så kärt, 
när han sin första runa lärt. 
En kung var ej som han i ära; 
den runan fick han Ingborg lära.

Hur glättigt sam han i sin slup 
med henne över mörkblå djup! 
Hur hjärtligt, när han seglen vänder, 
hon klappar i små vita händer!

Det fanns ej fågelbo så högt, 
som han för henne ej besökt. 
Själv örnen, som i molnen gungar, 
blev plundrad båd' på ägg och ungar.

Det fanns ej bäck, hur strid han var, 
varöver han ej Ingborg bar. 
Det är så skönt, när forsen larmar, 
att tryckas av små vita armar.

Den första blomma, våren fött, 
det första smultron, som blev rött, 
det första ax, vars guld blev moget, 
dem bjöd han henne glatt och troget. -- 

Men barnets dagar flyga bort, 
där står en yngling innan kort 
med eldig blick, som ber och hoppas, 
där står en mö med barm, som knoppas.

Ung Fritiof drog på jakt alltjämt; 
den jakten skulle mången skrämt, 
ty utan spjut och utan klinga 
den djärve ville björnen tvinga.

Då kämpade de, bröst mot bröst, 
och jägarn, segrande, fast klöst, 
med ludet byte kom tillbaka; 
hur skulle jungfrun det försaka?

Ty mannens mod är kvinnan kärt, 
det starka är det sköna värt: 
de bägge passa för varannan, 
som hjälmen passar sig för pannan.

Men läste han i vinterkväll 
vid eldsken ifrån spiselna häll 
en sång om strålande Valhalla, 
om gudar och gudinnor alla,

han tänkte: Gult är Frejas hår, 
ett kornland, som för vinden går. 
Från det kan jag ej Ingborgs skilja, 
ett nät av guld kring ros och lilja.

Idunas barm är rik, och skönt 
han hoppar under silke grönt; 
jag vet ett silke, där det hoppar 
ljusalfer två med rosenknoppar.

Och Friggas ögon äro blå 
som himmeln till att se uppå; 
jag känner ögon: mot de båda 
är ljusblå vårdag mörk att skåda.

Vi prisas Gerdas kinder så, 
en nyfälld snö med norrsken på? 
Jag kinder sett: en dag, 
som tänder två morgonrodnader i sänder.

Jag vet ett hjärta, lika ömt 
som Nannas, fast ej så berömt. 
Med rätta prisas du av skalder, 
du Nannas lyckelige Balder!

O! att som du jag finge dö, 
begråten av en trogen mö, 
Så öm, så trogen som din Nanna; 
hos Hel jag ville gärna stanna. -- 

Men kungadottern satt och kvad 
en hjältesång och vävde glad 
i duken in den hjältens under 
och vågor blå och gröna lunder.

Där växte in i snövit ull 
de sköldar utav spolat gull, 
och röda flögo stridens lansar, 
men styvt av silver var vart pansar.

Dock, hur hon väver, dag från dag, 
får hjälten Fritiofs anletsdag, 
och som de blicka fram ur väven, 
då rodnar hon men glädes även.

Men Fritiof skär, var han går fram, 
ett I, ett F i björkens stam. 
De runor gro med fröjd och gamman, 
liksom de ungas hjärtan, samman.

När dagen uppå fästet står, 
världskungen med de gyllne hår, 
och livet rörs och mänskor vandra, 
då tänka de blott på varandra.

När natten uppå fästet står, 
världsmodern med de mörka hår, 
och tystnad rår och stjärnor vandra, 
då drömma de blott om varandra.

"Du jord, som smyckar dig var vår 
med blommor i ditt gröna hår, 
giv mig de skönsta! Jag vill vira 
en krans av dem att Fritiof sira."

"Du hav, som satt din dunkla sal 
med pärlor full i tusental, 
giv mig de skönaste, de bästa! 
Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa."

"Du knapp på Odens kungastol, 
du världens öga, gyllne sol! 
Var du blott min, din blanka skiva 
till sköld jag ville Fritiof giva."

"Du lykta i Allfaders hus, 
du måne med ditt bleka ljus! 
Var du blott min, jag gav dig gärna 
till smycke åt min sköna tärna." -- 

Men Hilding sade: "Fosterson, 
den älskog vänd din håg ifrån! 
Ej lika falla ödets lotter, 
den tärnan är kung Beles dotter.

Till Oden själv i stjärnklar sal 
uppstiger hennes ättartal; 
du är blott Torstens son; giv vika! 
ty lika trives bäst med lika."

Men Fritiof log: "Mitt ättartal 
går nedåt i de dödas dal. 
Nyss slog jag skogens kung så luden,
hans anor ärvde jag med huden.

Friboren man ej vika vill, 
ty världen hör den frie till. 
Vad lyckan bröt, kan hon försona, 
och hoppet bär en konungs krona.

Högättad är all kraft, ty Tor, 
dess ättefar, i Trudvang bor. 
Han väger börden ej men värdet: 
en väldig friare är svärdet.

Jag kämpar om min unga brud, 
om ock det var med dundrets gud. 
Väx trygg, väx glad, min vita lilja, 
ve den, som dig och mig vill skilja!"

Submitted by Emily Ezust [Administrator]

Authorship


Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive)

Settings in other languages or adaptations:

  • Also set in German (Deutsch), a translation by Anonymous/Unidentified Artist , title unknown [an adaptation] FRE by Bernhard Klein.

Other available translations, adaptations, and transliterations (if applicable):

  • FRE French (Français) (Pierre Mathé) , title 1: "Frithiof et Ingeborg", copyright © 2015, (re)printed on this website with kind permission


Text added to the website: 2009-11-04.
Last modified: 2015-07-15 15:27:26
Line count: 156
Word count: 923

Gentle Reminder
This website began in 1995 as a personal project, and I have been working on it full-time without a salary since 2008. Our research has never had any government or institutional funding, so if you found the information here useful, please consider making a donation. Your gift is greatly appreciated.
     - Emily Ezust

Browse imslp.org (Petrucci Music Library) for Lieder or choral works