by Esaias Tegnér (1782 - 1846)
Frithiof går i landsflykt
Language: Swedish (Svenska)
På skeppsdäck satt i sommarnatt bedrövad hjälte. Som vågor välte än sorg, än harm uti hans barm; och tempelbranden rök än från stranden. "Du tempelrök, flyg högt och sök, sök opp Valhalla och nederkalla den Vites hämnd, åt mig bestämd! Flyg dit och skvallra, så valven skallra, om tempelrund, förbränd till grund; om träbelätet, som föll från sätet och brände ned som annan ved; om lunden sedan, fridlyst, alltsedan svärd bands vid länd -- nu är han bränd, fick ej den heder att ruttna neder! -- Det där, med mer, som var man ser, glöm ej att föra till Balders öra, du töckenbud till töcknig gud! Helt visst besjungen blir milde kungen, som bannlyst mig, ej just från sig, men från sitt rike. Välan, vi vike till riken blå, där vågor gå. Du får ej vila, du måste ila, Ellida, ut till världens slut. Du måste vagga i saltad fragga, min drake god; en droppe blod ej heller skadar, evar du vadar. I stormens sus är du mitt hus; det andra brände gud Balders frände. Du är min Nord, min fosterjord; ifrån den andra jag måste vandra. Du är min brud i becksvart skrud; ty på den vita var ej att lita. -- Du fria hav, du vet ej av kung, som förtrycker med härskarnycker. Din kung är den bland fria män, som aldrig skälver, hur högt du välver i retad harm vitskummig barm. De blåa fälten förnöja hjälten. Hans kölar gå som plog därpå, och blodregn dugga i ekens skugga, men stålblankt är utsädet där. De fälten bära sin skörd av ära, sin skörd av guld. Bliv du mig huld, du vilda bölja! Dig vill jag följa. Min faders hög står still, och trög, och vågor döna omkring den gröna. Min skall bli blå, med havsskum på, skall ständigt simma i storm och dimma och dra allt fler i djupet ner. -- Du blev mig givet till hem i livet, du blir min grav, du fria hav!" Så kvad den vilde. Med sorg sig skilde hans trogna stäv från välkänd säv. Han vaggar sakta bland skär, som vakta ännu i Nord den grunda fjord. Men hämnden vakar: med tio drakar kung Helge sam i sundet fram. Då ropte alla: "Nu kung vill falla. Ett slag han ger; ej trives mer valhallasonen inunder månen, vill ovanom, varfrån han kom; den gudabloden vill hem till Oden." Knappt var det sagt, förrn osedd makt vid köln sig hakar på Helges drakar. Allt mer och mer de dragas ner till Ranas döda, och själv med möda kung Helge sam från halvdränkt stam. -- Men Björn den glade log högt och sade: "Du asablod, den list var god. Mig ingen sporrat, jag skeppen borrat förliden natt, ett lovligt spratt! Jag hoppas, Bana af gammal vana dem håller kvar; men skada var, att icke drotten gick med till botten." I vredesmod kung Helge stod, knappt frälst ur vågen. Han spände bågen, stålgjuten, rund, mot klippig grund. Han själv ej kände, hur hårt han spände, tills med en klang stålbågen sprang. Men Fritiof väger sin lans och säger: "En dödsörn bär jag bunden här. Om ut den flöge, då låge höge kungsniding fälld för våld och väld. Men frukta icke, min lans ej dricke den feges blod! Den är för god för de bedrifter. På runogrifter han ristas må, men icke på de nidingsstänger, där ditt namn hänger. Ditt mandomsrön försjönk i sjön. Till lands ej heller det mycket gäller. Rost bryter stål, ej du; ett mål mer högt än detta vill jag mig sätta. Giv akt, hur vitt det går från ditt." -- Då tar han furen, till åra skuren, en mastfur fälld i Gudbrands däld. Han tar dess make och ror sin drake. Han ror med kraft: som rörpils skaft, som kallbräckt klinga, de åror springa. -- Nu sol går opp bak fjällens topp, och vinden ljuder från land och bjuder var våg till dans i morgonglans. På böljans toppar Ellida hoppar i fröjd åstad; men Fritiof kvad: "Heimskringlas panna, du höga Nord! Jag får ej stanna uppå din jord. Från dig att stamma jag yvs med skäl. Nu, hjälteamma, farväl, farväl! Farväl, du höga valhallastol, du nattens öga, midsommarsol! Du klara himmel, lik hjältens själ, du stjärnevimmel, farväl, farväl! Farväl, I fjällar, där äran bor! I runohällar för väldig Tor! I blåa sjöar, jag känt'å väl, I skär och öar, farväl, farväl! Farväl, I högar vid bölja blå, dem linden snögar sitt blomdoft på; men Saga dömer med rättvis själ vad jorden gömmer: farväl, farväl! Farväl, I lunder, I gröna hus, jag lekt inunder vid bäckens sus! I barndomsvänner, som ment mig väl, jag än er känner; farväl, farväl! Min kärlek gäckad, min gård är bränd, min ära fläckad, i landsflykt sänd! Från jord vi vädje till havet väl, men livets glädje, farväl, farväl!"
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof går i landsflykt", appears in Frithiofs saga, no. 14 [author's text checked 1 time against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Bernhard Henrik Crusell (1775 - 1838), "Frithiof går i landsflykt", 1826 [ voice and piano ], from Tolv sånger ur Fritiofs saga... Ny upplaga, tillökt och förbättrad [earlier, Tio sånger ur Frithiofs saga satta i musik och tillägnade Frithiofs skald], no. 6, note: this was no. 5 in the earlier song cycle [sung text not yet checked]
Settings in other languages, adaptations, or excerpts:
- Also set in German (Deutsch), a translation by Edmund Lobedanz (1820 - 1882) ; composed by Gustav Weber.
- Go to the text. [Note: the text is not in the database yet.]
- Go to the text. [Note: the text is not in the database yet.]
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
This text was added to the website: 2010-09-20
Line count: 254
Word count: 794