På solen jag ser, den stiger så klar, 
mot högmässotimman det lider. 
Ack den, som en stund fick önska sig kvar
bland folk som på kyrkoväg skrider! 

När solskivan stigit så högt den kan nå 
på fjället, som lyser i flamman, 
då vet jag, i dalen klockorna gå, 
då ringer i tornet det samman. 

Vad gagnar det väl, att boken jag tar 
och höjer i säterlid sången? 
Mitt loft är för högt, och tonen den far 
med bönen i höjden förgången. 

Ack, finge i dag jag blanda min röst 
med alla de övrigas stämma. 
Gud give, det snart må lida mot höst, 
Gud give, jag snart vore hemma.