Aldrig brusto ord vid bivuaken, Där den gamle Hurtig blott var med; Ofta satt han långt på natten vaken, Talande om krig och fred, Tände jämt sin korta pipa an Och förgat den åter, bäst den brann. Tredje Gustav var hans man. "Vad strider Höll han ej med Rysslands stolta fru? Mina vänner, det var andra tider För soldaten då än nu; Kungen själv stod med i rök och blod, Nu är därtill en marskalk för god. Tron mig, om hans herrar blott ej vikit Från vad plikt och mod och ära bjöd, Hade aldrig segern honom svikit; Nu blev trolöshet hans död; Det är världens tack, och den är tung, Det är synd med sådan ståtlig kung. När vid Anjala i upprorsskocken Hann höll tal, hur mild var ej hans ton? Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken: 'Får jag svansa din kanon?' 'Nej, min gosse', svarte han helt blid, 'Låt oss vänta, det blir än väl tid.'" Så alltjämt med sägner, lika dessa, Satt den gamle vid sin vakteldsglöd, Gråa lockar höljde ren hans hjässa, Men ännu var kinden röd; Yngre var han dock i Gustavs dar. Nu till Oravais han kommen var. Det var natten för det stora slaget, I den vilda skogen höll man hov. Sömn var sällspord över huvud taget, Men den gamle Hurtig sov; Han, som vakat förr till sista man, Hade somnat nu förrn någon ann.' Någon stund likväl av kvälln han sutit Lutad stilla mot en furas stam, Tänt sin pipa och i klagan brutit Om hur kriget gick bakfram, Hur han nödgats tänka ut ett sätt Att få slut en gång på sin reträtt. "Att gå undan", så de fallit, orden, "Har man lärt sig nog och lär sig än. Sprungit har man en gång förr mot norden Och är nu på språng igen. Fly, det är det usla hopp, man har, Och att en gång stanna, Gud vet var. Nu blir strid likväl, så snart det dagas, Då är tid att börja annan sed. Den som vill, må härda ut att jagas, Hurtig kan ej mer därmed; Han har sakta börjat blygas ren Att ej hava tröttnat längesen. Jagas, bröder, skall ej gubben mera. Han har funnit råd på gamla dar. Bästa konsten mot att retirera Är helt enkelt att stå kvar; Den som lärt sig denna konst en gång, Han kan ta farväl av allt sitt språng." Sen han sagt den, hade lugnt han knutit Sina armar över bröstet blott, Och mot trädet, vid vars stam han sutit, Sänkt sig tyst och somnat gott, Somnat utan sorg och huvudbry På sin sköna konst att aldrig fly. Nästa afton hade Finlands skara Kämpat ut sin sista hårda strid; Slut var kraften att vårt land försvara. Tiden var en sorgens tid; Hären, krossad lik en brusten våg, Hade börjat nu sitt återtåg. Var den syntes, sågs blott dyster smärta, Hördes blott en klagan, djup och dov; Lugn fanns ej i något vaket hjärta, Men den gamle Hurtig sov; Där Kamenski slutligt sprängt hans led, Hade gråa krigarn lagt sig ned. Och han sov, som om av Gustavs tider Varje minne längesen han mist, Sov mer djupt från marscher, språng och strider Än vid bivuaken sist, Sov förutan sorg och huvudbry På sin sköna konst att aldrig fly.
K. Collan sets stanzas 1-3
A. Lindblad sets stanzas 1-4
Confirmed with Mästarna series: Fänrik Ståls sägner, Stockholm, Fröléen & Comp:s Boktryckeri on behalf of Albert Bonniers Förlag, 1927.
Authorship:
- by Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877), "Gamle Hurtig", appears in Fänrik Ståls sägner, in 1. Första samlingen, no. 13 [author's text checked 1 time against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Karl Collan (1828 - 1871), "Gamle Hurtig", 1857, stanzas 1-3 [ voice and piano ] [sung text checked 1 time]
- by Adolf Fredrik Lindblad (1801 - 1878), "Gamle Hurtig", c1856, stanzas 1-4 [ voice and piano ], from Sånger och Visor vid Pianoforte. 6:te delen. Ur Fänrik Ståls sägner af J. L. Runeberg, no. 144 [sung text not yet checked]
Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- FIN Finnish (Suomi) (Paavo Cajander) , "Hurtti ukko"
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
This text was added to the website: 2009-11-04
Line count: 84
Word count: 546
Nuotioll' ei hurtti vanhuksella jutun puutett' ollut milloinkaan; usein yöhön istui valvehella, kertoellen muistojaan, nysääns' yhä sytytellen vain ja sen kohta taasen unhottain. Kolmas Kustaa hänest' oli miesi: "Venään rouvaa vastaan ylpeää urheasti taistella hän tiesi; aika toinen se kuin tää; kuningas ol' altis vaaroihin, kallis nyt on henki marskinkin." "kunnian ja velvoituksen teiltä jos ei herrat olis väistynyt, käsist' ei ois voitto mennyt meiltä; petos Kustaan surmas nyt. Karvaan palkan maailmalta saa, sääli kuningasta uhkeaa." "Anjalassa puhui leppyisesti kapinoitsevalle joukollen; korpraal' Luoti häntä salaisesti nykäis: 'Joko laukaisen?' 'Älä', vastas' suopeasti hän. 'Malttakaamme, vasta nähdähän." Näinpä laski iloisella miellä tulen ääress' ukko juttujaan, punaisena poski hohti vielä, harmaa oli tukka vaan; nuoremp' oli Kustaan aikoihin. Tullut nyt ol' Oravaisihin. Yötä hongikossa synkeässä ennen tappelua vietettiin. Harva vaan nyt unta sai, mut tässä Hurtti vaipui nukuksiin; muulloin aina valppain valvomaan ennen muita meni nukkumaan. Hetken iltaa oli istuskellut hongan juuressa hän levähtäin, nysääns' sytytellen valitellut sodan käyvän nurin päin; sanoi ruvenneensa miettimään, kuinka paon saisi päättymään. Näinpä sanat sattui: "Opetettu kylliks on jo meitä taantumaan, pohjaan päin jo ennen juoksutettu; sinne taaskin samotaan. Kurjaks toivoksemme pako jää, lempo tiesi, mihin päättyy tää." "Huomenna, kun mennään taistelohon, alkakohon silloin tapa uus. Kellä halu, ajoon suostukohon, Hurtin loppuu malttavuus; hävettää jo häntä alkaa nyt, ettei aikaa sitten väsynyt." "Vanhoillansa ukko neuvon keksi: ajona ei mieli ollakkaan; paras temppu paon vasteheksi pysyminen paikallaan; ken sen tempun oikein oivaltaa, kaikki juoksemiset jättää saa." Kädet laski ristiin rinnoillensa ukko, näin kun oli lausunut, hongan juureen nukkui hiljallensa, missä oli istunut, luottain oivaan temppuhunsa vaan: ettei pakenisi milloinkaan. Suomen joukko, taas kun joutui ilta, viime taisteluns' on taistellut, voima mennyt Suomen sankarilta, toivokin jo rauennut; niinkuin laine lutohon särkynyt taantumaan käy sotajoukko nyt. Missä kulki, kuului heike'inta tuskaa, huolta, huokausta vaan: rauhatonna virui joka rinta, hurtti vaan on levollaan; missä rivit lyötiin hajallen, siihen vanhus vaipui unehen. Nukkui, niinkuin muisto Kustavista ois jo mennyt hänen mielestään, nukkui unta nyt niin rauhallista, mit' ei viime yönäkään, luottain oivaan temppuhunsa vaan: ettei pakenisi milloinkaan.
Authorship:
- by Paavo Cajander (1846 - 1913), "Hurtti ukko" [author's text checked 1 time against a primary source]
Based on:
- a text in Swedish (Svenska) by Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877), "Gamle Hurtig", appears in Fänrik Ståls sägner, in 1. Första samlingen, no. 13
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- [ None yet in the database ]
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
This text was added to the website: 2009-11-04
Line count: 84
Word count: 335