Nu vill jag, alldeles på fri hand, 
teckna ur minnet för eftervärlden 
det obeskrifligt, ojämförligt ljufva 
i allt hos dig, o min älskade! 

Det rika, silkesdunkla håret, 
ögonens strålande ovaler, 
din fina byst, dina käcka höfter, 
din smidigt lätta gång och dans! 

Och så -- ett leende i ögat, 
en allvarsskugga invid munnen,
en ögonblickets skiftning i din hy, 
som ofta jag förgäfves velat tolka! 

Det finnes många sätt att bjuda, 
lika många att emottaga 
den ringaste som den största gåfva: 
hur fagert du kunde bådadera! 

Som ingen annan du mig mäktat 
med en blick signa eller banna: --
det var ett leende i ögat, 
en liten glimt af hot vid munnen. 

                   *

Nu har jag alldeles på fri hand 
tecknat i många ord och ljufva 
min outplånligt, obevekligt sköna 
kärleksbild, o, min älskade!
 
Men likväl, ack, vill ej bilden lefva, 
fastän jag lånat Eros' penna!  --
Den lefver endast i mitt hjärta --
och måste en gång -- brista med det.