Nej, stolt jag är, ty, hvilkens son jag är,
Jag känner.
O mina svenska anor, hvilken höghet
Att ega Er! – Ej sjuka, dystra griller
Bo i det friska, fattiga, det goda
Det hjelteland i norr, der himlen strålar
Så vinterhög och klar, der sommarvindar
Omkring med helsa öfver blomstren resa.
Här känner man i jernfast grund, man tänker
Likt Carlavagnens gång på fria fästet,
Och handlar barnsligt, jättelikt, som Skriften
Befaller.
Du broder, som för grubbel mig så häklar,
Misskännande det höga lifvets under,
Om dig jag verkligen har skäl befara,
Att du, just du, af grubblets spindlar inväfs.