I dröm jag Våren såg, då han var liten,
En liten pilt med späda, kalla lemmar, 
I hvita linnet svept,  --  låg sänkt i dvala. 
Ej höjdes märkligt marmorbröstets rundning,
Och ingen färg var på den bleka kinden.

Jag tänkte: stackars barn, du vaknar aldrig,  -- 
Och dröde fort, jag vet ej hvad jag drömde. 
Då såg jag honom åter, och jag hörde
En suck, så djup,  utur det sköna bröstet,
Och som små rosor blomstrade hans kinder,
Som rosenknoppar små hans söta läppar. 

Han log i sömnen  --  och jag vid mig tänkte:  
Sä ler blott den, som drömmer blomsterdrömmar;
Och stod betraktande, hur som hans anda
Sä varm, balsamisk genomflöt hans väsen,
Och hur han sof så ljuft, som den oskyldiga,
Hvars andedrägt är som en stilla bön.  -- 

Då spratt hans öga, och en hel blå himmel
Framstrålade derur, och höga himlen,
Af blicken träffad, brann i rosenfärg,
Liksom af kärlek tänd, och böd att älska. 

Då glödde blodet uti alla rosor,
Och böljan dansade i alla strömar,
Och alla fåglar söngo gät i träden,
Och menskohjertat genomfor en flamma:
"Då vaknade jag ock  --  och det var Maj!"