När rosig morgonens strimma blänker, 
ack säg, hvem tänjer 
din själ, o hulda, väl först uppå? 
När dagens öga sig sammansluter, 
o säg, hvem njuter 
din dröms förtjusta omfamning då? 

Kring dina läppar när löjet leker, 
o säg, hvem smeker 
din tankes vingade kärleksgud? 
När dina läppar, de morgonfriska, 
om kärlek hviska, 
hvem sönderkysser de kära ljud? 

Du ljufva, tjusande mö! Förklara 
det underbara, 
som i ditt öga jag ofta såg: 
när än det tycktes om himlar drömma 
och än sig gömma, 
som om ett sorgflor för tanken låg.

Hvem är, o säg mig, den lyckofulle, 
som ega skulle 
din själs klenod och ditt hjertas skatt? 
På den du tänker, när ögat blänker, 
och när du sänker 
i handens snö dina lockars natt? 

Ack, om den sälle jag nämna finge, 
som utan vinge
dock sväfvar rymderna djerft omkring, 
af dig, du svärmiska flicka, buren, 
af dig besvuren 
inom din fägrings förtrollningsring! 

Dock tyst, mitt hjerta, var stumt som natten: 
den bästa skatten 
sig gömmer städse i mörkrets famn. 
Jag vet det namn, som hon ömt tillbeder; 
men tyst jag breder 
en rosenslöja kring detta namn.