Se konvaljerna små 
mellan tuvorna stå, 
och de sprida sin ånga så sällt. 
Deras vällukt är sann, 
och de ge ingen ann 
än just den, deras Herre beställt.
 
Men den munnen som log, 
då på läpparne dog 
detta ord, som ditt älskande öra förnam, 
Giv nu akt, noga akt, 
att den leende mun ej en kommande stund 
bringar lättrogna hjärtat på skam.

Om du skådar i sjön 
och ser böljan så grön, 
hur hon bärs av de blånande hav; 
Då du vet vad du ser, 
hon ej bjuder dig mer 
än den kyliga famnen till grav; 

Men om handen dig räcks 
och om famnen dig sträcks 
av den vän, nyss dig svor både kärlek och tro: 
Då giv akt, noga akt, 
att den himmel dig bjöds ej av vinter föröds 
innan sommaren får hälsa ditt bo. 

Vad jag sjungit i dag 
är dig ej till behag, 
men den sången är ljuvlig ändå; 
Djupt till hjärtat den går 
och sitt blödande spår 
han där trycker men svalkar också; 

Vill du höra dess 
ljud och dess 
varnande bud ”Lär dig älska, försaka, mer älska likväl!” 
Och giv akt, noga akt, 
att det ord som du hört 
ej din ömhet förstört, 
men en gud har väckt upp i din själ.