Säg mig min älskling hvarför du låter mig täras,
täras af namnlös trånad?
O, om jag jag kunde lära ditt hjerta att älska,
älska med glödande åtrå,
skulle min lycka gränser ej känna,
känna blott eviga fröjder.

Aldrig förr har jag känt en smärta så bitter,
bitter som dryck utaf malört
förr än du vände din håg bort från mig och glömde,
glömde den käraste vännen!

Irrande själen till dig, du älskade, längtar,
längtar som törstande hjorten
hän till sin fjärran belägna källa att dricka,
dricka förnyande krafter.

Ej får mitt hufvud mer någon hvila på kudden,
kudden stoppad af ejder, ty om din härliga barm
jag ju ständigt drömmer, drömmer att der ljuft få hvila.
Säg mig, min älskling, hvarför du låter mig täras,
täras af namnlös trånad?