Hvar är ditt hem, jag frågade mitt hjerta, 
Säg du, som från min första stund af lif 
Har klappat vid all glädje och all smärta, 
Hvar är ditt rätta hem? O svar mig gif! 
Säg. dväljs du helst der lunder fredligt susa, 
Der silfverbäckens böljor stilla brusa? 
  Nej, svarade mitt hjerta, nej! 

Hvar är ditt hem? Är det der stormen tjuter
Och vilda strömmen utför klippan far, 
Der utaf jagtens faror blott man njuter 
Och utaf blodigt offer nöje har? 
Kanske det fält, der krigets åskor ljunga? 
Der under kulregn svärden falla tunga? 
  Lugnt svarade mitt hjerta nej! 

Hvar är ditt hem? Kanske der solen glöder 
I purpurbrand och yppigt manar fram 
Den fyllda drufvan, ja, kanske i Söder 
Du vällust ibland rosorna förnam? 
Är der ditt hem, der palmen kronan höjer, 
Och der i grönska evig sommar dröjer? 
  Men åter sade hjertat nej! 

Hvar är ditt hem? Säg, har du det vid polen, 
Der höga fjellen stå i isgrå drägt, 
Der aftonskimret af midsommarsolen 
Så nära är med morgonrodnan slägt, 
Der drifvan glänser mellan furustammar 
Och skönt i stjerneqvällen norrsken flammar? 
  Men hjertat hviskade ett nej! 

Hvar är ditt hem? Är det vid hennes sida, 
Hvars hjerta slog mot dig i ömt förbund, 
Som lärde mig försaka, dig att lida,
Då hoppet dog i lifvets myrtenlund? 
Är der det hem, hvarom du ännu drömmer? 
Helt visst, då du dess bild så troget gömmer! 
  Med klagan sade hjertat nej! 

Hvar är ditt hem? Säg, är det der kanhända 
Uti det anade och sälla land, 
Dit själen, fri man sagt, skall återvända, 
När slitna blifvit alla jordens band?
Är der ditt hem? De obekanta ställen, 
Som fjerran vinka ofvan stjernepellen? 
  Då hördes hjertat svara ja! 

Der är mitt hem, det klappande då sade, 
Mitt ursprungs hem, det har jag alltid känt; 
Fast jordisk eld du ofta hos mig lade, 
Jag minnes nog den himmelska mig tändt. 
I askan äger jag ännu en gnista, 
Som längtar, då jag engång hunnit brista,
  Till Gud, hos honom är mitt hem!