Du härliga, grönskande, doftande vår,
har ännu din morgon ej grytt?
Med sippor, som knoppas i drifvornas spår
och lunder, som löfvas på nytt.
Med lärka, som sjunger sin jublande sång
och bölja, som frigjord från isarnas tvång
den hälsningen bär båd fjärran och när:
i Norden det våras, nu våren är här!

Och människohjärtat i vintertid lång,
har blifvit så fruset och kallt;
men då sjunger våren sin härliga sång
och frammanar lif öfverallt,
men då sjunger våren sin härliga sång
och frammanar lif öfverallt.
Den talar ett språk, som hvart hjärta förstår
och sinnet blir varmt och därinne blir vår!
Och kärlek och tro där bygga och bo
och hviska om ljufvaste ro!