Jag gick mig ut i lunden, när solen fagrast sken,
Då sjöng en liten fågel allt ifrån apelgren:
»Hvad är det värdt, du sörjer den vännen, du höll kär!
Nu kan du få en annan, som mycket bättre är.»

»Ack, hör du, lilla fågel, hvad jag nu säger dig!
Hvar lärde du den visan, du sjungde nu för mig?
Säg, tror du, att jag glömmer så lätt den, jag höll kär,
Då har du aldrig vetat, hvad trogen kärlek är.»

Jag gick mig ut i lunden, när månen fagrast sken,
Då sjöng en liten fågel igen från apelgren:
»Hvad är det värdt, du sörjer den vännen, du höll kär!
Säg, tror du ej, att himlen så skön som jorden är?

Säg, tror du, att hon funnit på jorden i din famn
Mot alla lifvets stormar så trygg och säker hamn?
Säg, tror du ej, guds öga i grafvens djup kan nå,
Säg, tror du ej, guds rike har rum för dig också?»

»Haf tack du, lilla fågel, du sjunger rätt och väl!
Det bringar tröst i hjärtat och fröjd uti min själ.
När sorgen blir för dyster och dagen blir för lång,
Då vill jag gå i lunden och höra på din sång.

Då vill jag gå i lunden och tänka på min vän,
Men inga bittra tårar jag gjupta vill igen.
Men tåligt skall jag vänta uppå den ängelns bud,
Som kallar mig till himlen, till vännen och till gud.»