När klockorna 
ringa jag höjer 
min blick vid de välkända ljud:
Till sabbat de kalla 
oss alla, 
och stämma vårt sinne till tanken på Gud.

Vår menighet träder 
i helgdagskläder 
på kyrkogången
och blandar sin röst i kyrkesången.

När klockorna ringa de bringa 
mitt trotsiga sinne till ro,
ty ingen kan tvinga 
min tanke, min tro.

När klockorna klaga 
med darrande 
röst öfver land och haf, 
till vapen de kalla 
oss alla, 
att värna det dyraste lifvet oss gaf:

det älskade landet, 
föreningsbandet 
i språk och seder,
som binder 
vårt folk i slutna leder.

När klockorna klaga, 
de jaga 
oss framåt med svärd i hand,
och ingen skall taga 
vårt fädernesland!

När klockorna sjunga 
med med jublande 
stämmor ur tornets höjd, 
till templet de kalla 
oss alla 
att tacka vår Herre för segerns fröjd.

Vi dröja vid vården 
på kyrkogården. 
Den slår vårt sinne,
och plötsligt vi hålla med jublet inne,

ty klockorna sjunga 
så tunga 
toner vid grafvarnas rand,
om alla de unga, 
som dött för sitt fosterland.