Evig är skönheten , evig som ljùset ,
Strömmande ut ifrån Skaparens thron.
Vårdad af englar och vårdad i gruset ,
Är hon densamma i sångarens ton ,
Målarens tafla och diktarens lekar.
Aldrig sitt himmelska ursprung hon nekar ,
Ingen hon stöter med köld från sin barm ,
Der hans dyrkan är flärdfri och varm.

Skönhet i tonernas ljudande vågor !
Himmel och jord bara offer åt dig ;
Glömska du gjuter i själarnas plågor ,
Vallmo du strör på de lidandes stig ,
Söfver den hopplöse ljufligt i drömmar ,
Tröstar med välljud hvart hjerta som ömmar,
Såradt af sorgens och saknadens qval ,
Uti jordlifvets dimmiga dal.

Evig är ock hvarje ton som försonar 
Menniskans själ med det sköna och Gud.
Sången på luftiga vågor förtonar ;
Själen , som fattar dess himmelska ljud ,
Blefhan dock värmd af den ton som försvunnit:
Sångarn deri har odödlighet vunnit.
Sången må fritt med minuten förgå :
I sin frukt är den evig ändå .