Mot hotfullt dunkla horisonter
vi se, varthelst vi blicka fram.
Beredd till kamp på alla fronter,
står mangrant Finlands svenska stam.
Vår kamp är dvärgens kamp mot jätten —
vad mer? Vi vant oss vid hans hot.
Vi bäva ej, ty vi ha rätten,
ho är, som oss kan stå emot?

Vi äro små — vad är den störste,
om ej hans sinnelag är stort?
Den ytterste kan bli den förste
i kraft av vad han tänkt och gjort.
Vi äro få, vårt land är ringa,
vår jord är karg, vår värme köld.
Men nämnas män med namn som klinga,
nämn Runeberg, nämn Nordenskiöld!

Nämn våra stormän, nämn de döda,
men nämn ock mången glömd bedrift,
nämn drag av trofast odlarmöda,
som aldrig fått sin minnesskrift.
I hävdens bok, i sång och saga
vårt namn skall pryda månget ark.
Nämn oss de små, nämn oss de svaga,
men nämn vår gärning stor och stark!

Likt martalln, som med sega rötter
ur skärets skreva hämtar must,
vi vilja stå på egna fötter
som vakter för vår egen kust.
Ej sömnig landvind får oss vagga
till dådlös säkerhet i lönn.
Oss väckte fladdret i vår flagga
med stormbud ifrån Östersjön!

Må kampens hot vårt huvud höja,
mot hårt vi sätte hårt igen.
Den man kan intet motstånd böja,
som har ett ord att säga än.
En dödskamp skall den kamp ej kallas,
som oss vår största uppgift gett —
Och den är vår ej blott men allas,
som kämpa för de ringas rätt.