Vildfågelsropen skära 
rymdernas solglans och dö, 
natten är röd som scharlakan 
skinande hvit af snö. 
Vattnen sänka sig djupa, 
branter, som dunkla stupa, 
färgas i blod kring de dödas ö. 

Ljuf af den vildgröna sommar, 
sofver den enslig med multnande ben, 
jöklarnas eviga isdröm 
andas sin kyla i solnattens sken. 
Det tindrar kring spöfvens vingar, 
där lätt med sin visa han svingar 
till boet i fjällmarkens ris och sten. 

Gråa sägner och syner, 
hedniska skuggor, trolldomsmakt
glöda i nattens saga, 
stiga ur dunklet i vildnattens prakt. 
Riseldens kvistar ryka, 
stilla med gnistorna stryka 
drömmarna bort mellan grafkorsens vakt. 

Kämpa om skuggorna ännu 
forntida gudar och gudatro? 
Vintrarnas dödstysta välden 
gnistrat sin stjärnglans på isarnas bro, 
somrarnas soldygn förbrunnit, 
klockklangen aldrig hunnit 
hit öfver stiglösa viddernas ro. 

Sommar blommar och smyckar 
vildgrön och ljuf de dödas ö, 
vråkarnas ödsliga läten 
klaga i rymden och dö, 
stilla sofva de döda, 
jöklarnas isbröst glöda, 
röd brinner natten och hvit af snö.