I herrar, jag vill er berätta
    på denna förnöjliga stund:
    det levde i världen för detta
    en man av förträffliga pund,
en välbeställd rådman uti Askersund.

    Den salige mannen i fråga
    teg alltid i sittande rätt,
    visst icke i brist av förmåga,
    nej vänner, det var så hans sätt,
att tiga och skruva sin stövelmanschett.

    Men ära för rådmannens minne:
    ett råd här i världen han gav,
    och märk huru snillet bor inne
    hos den, som minst skryter därav ...
Det rådet skall hedra vår vän i hans grav.

    Det var just en söndag vid bordet,
    då rådman tömt rommen i båln,
    den välvise hastigt tog ordet
    och rådde oss dricka på kåln ...
Fyll glaset .. Till rådmannens ära går skåln!

    Nu brast som ett band för hans tunga,
    hans uppsyn blev klarnad och ljus:
    han rådde båd' gamla och unga
    att taga ett skyndsamt rus
och tiden ej slösa med sladder och krus.

    Sen höll han om drycker och bålar
    ett tal, excellent i sin sort,
    tillstyrkte, att fjäset med skålar
    som tidspillan borde tas bort,
ty människans livstid är oviss och kort.

    Ett tal av så dråpeligt värde,
    ett råd av så grundad reson,
    exemplet av mannen, som lärde,
    bevekte var törstig person
och pressade tårar ur mången citron.

    Men, vänner, beundrom den aning,
    som salig herr rådmannen drev!
    Kort efter så härlig förmaning
    för alltid han otörstig blev
och hastigt med Karon i farkosten klev.

    Vad kan nu av händelsen läras?
    Jo, händelsen lär ju oss klart
    att rådiga huvu'n må äras,
    att drycker ge talkonsten fart,
att Karon med färjan kan frakta oss snart.