Läraren
O, fanns en Lethe blott, med glömskans dryck en
sömnens drog åt trötte vandraren! 
Så suckar menskobarnet fåvitskt. 
Men lifvets lag den bjuder minnas; ty allt 
Du lefvat smått som stort med ondt och godt,
Det slås i minnets qvarn och males, males, och gråa
agnar, sådor siktas ut och blåsas bort af fläkten, Så
blir det fina mjölet qvar, som bakas ut till snöhvitt
lifsens bröd för evigheten. Hvad ondt Du gjort det
vänds i längtan till det goda, hvad fult Du såg Dig
drifver till det sköna; igenom lasten går din väg till
dygd, och lidandet i köttet gör din ande fri, Der Du
i tårar sått, der skall Du glädjen skörda!
För in den trötte i hans griftrum; Och må han
hvila ut i tystnans ro, tills stunden kommer, då
lifsens bok vi skola läsa, han och jag, Och tolka
gåtorna i dennes öde, Frid, döde man, sof ut en
gång, Ej skolans klocka skall Dig väcka, Här ringes
in! Termin är slut, Examen stundar, Och så börjar
sommarlofvet!