6 sånger , opus 9

Dofter af tång och af sälta
fläkta helt matt öfver hafvet.
Vågorna vagga och välta.
Nu faller natt öfver hafvet.

Och medan stjärnhimlen tänder
glimmande gåta vid gåta,
pilarna skälfva likt händer
lyfta att bedja och gräta,

skälfva af vindarna kyssta
som eftersvar på en fråga
hän mot det blå, där de tysta,
eviga gåtorna låga.

Det är den fagra tiden 
som årets äring spår, 
bland buskarna i liden 
den sista snön förgår, 
och ljuflig kommer sunnan 
att feja molnen unnan 
uti den väna vår. 

Se, grön sig ängen kläder, 
och häggen gör sig fin 
för himlens milda väder 
i snöhvitt brudelin, 
allt ler i lust och gyckel 
när Majus tar sin nyckel 
och öppnar sommarns skrin. 

Hvi skulle jag så sörja 
när allom glädje är? 
Fastmer må jag väl spörja, 
hvar är min hjärtans kär. -- 
Ty gök jag hört i väster, 
och väster gök är bäster 
för mö som älskog bär ...