Sånger till ord af Jarl Hemme

Kommer en enda lysande 
ljusglimt ur skyn, är den svunnen så snar.
Endast de mörka, frysande 
skuggorna dröja kvar.

Människan öppnar sin dörr vid sång:
in träder lyckan med yra och rus.
Snart öppnar människan åter en gång:
"Vad här blev tomt i mitt hus!"

Irrar i mörkret trevande,
söker förgäves i öst och i väst.
Icke ett enda levande 
hjärta har länge fest.

Slätterna slumra i majkvällsdrömmen,
luften är stilla och pärlemorblå.
Skira i kvällsljuset sälgarna stå
som klädda i guldhår och blomma vid strömmen.

Allt är så mjukt, så förtonande lätt. 
Borta vid strömfårans silverränning
sitter en flicka i blekblå klänning
och binder av sälgarnas guld en bukett.       

Du okända kära, som jag fann då det blev vår, 
låt oss dansa i morgonen och yra! 
Se, skogarna stå glimmande med knoppar i sitt hår, 
och vindarna med vita moln slå lyra! 
Ej vet du vem jag är och ej vet jag vem du är -- 
vad hjälpte det om veta vi det finge? 
Ej veta fåglarna en vår vad namn den kära bär, 
då de somna med vinge mot vinge? 
Jag sitter på en tuva och jag breder ut min arm, 
ty det lyser något blått över backen... 
Nu dansar du emot mig med böljande barm 
och med solen som en guldvåg i nacken, 
och det brister ett solregn af kyssar på mig ned
och glittrar in i bröstet som ett flöde. 
Och hjärtat springer ut i blom och skogen blommar med, 
ja, det blommar i våren, vårt öde.