Två dikter av Ernst Norlind

Någon har kysst min panna,
Någon har velat mig väl,
Någon har givit min värld en själ.

Tankesorlet har stannat.
Nu är mitt liv ett annat:
skrattet är skratt och gråten gråt,
somt i världen att fröjdas åt
och somt att manligt fördraga,
och världen är själv en saga,
en saga med brinnande själ.

Någon har kysst min panna,
Någon har velat mig väl
Någon har givit min värld en själ.

Ögat skall slockna, men blicken som det gömde,
blicken som älskade, hör evigheten till.
Blicken som såg i det fördolda, och dömde
skarpare och sannare om allt vad du vill.
Blicken som talade, när människorna tego,
talade med vishetens omutliga röst,
såg genom kvalen, när smärtorna stego,
kväljande och plågande och sårande ett bröst.

Allt skall försvinna och dö vid din sida,
allt vad du älskade, och allt vad du fick.
Allt är förgängligt, mer än evighetens blida
stilla och underbara arv i din blick.