Två dikter av Birger Mörner

Än korpens vinge min tanke tar och skriande 
hest över heden drar, än sträcker han 
stark som falken ung öfver doftande skog, 
öfver blommande ljung, än skriker han 
gällt med en vipas skri, 
när dagens ljus är förbi. 
Men nalkas han, kära, ditt lugna bo, 
en näktergal blir han i aftonens ro, 
som dold i de dunklaste törnesnår 
de skönaste slag uti skymningen slår 
för dig, allerkärasten min.

Där hjortronen blomma, och lysveden brinner, 
där trollspindeln väfver, och nattskäran spinner, 
till svartaste skogen, där forsen går hvit, 
o, finge på armen jag bära dig dit.

Och ville du där uti dunklet mig höra, 
och finge jag hviska där lugnt i ditt öra,
hvad aldrig jag vågat bland människor här, 
du väna som nyponets blomma så skär.