Fyra dikter

Mitt trollslott står i skogens bryn.
Av soln det får sin mesta fägring;
ibland det höjer sig till skyn
och visar sig som i en syn
så luftig som en havets hägring.

När solen tänds med nyfödd dag,
då flamma slottets fönster:
därinne bo blott du och jag;
dess tak är likt en sarkofag,
med krona utav okänt mönster.

I dagens ljus hon är av gull,
av koppar uti aftonsolen,
i månsken silvervit som ull,
i natten svart som järn och mull
och likblå som violen. 

Därinne bo blott du och jag,
där råkas våra bästa minnen;
vårt trollslott byggdes i ett slag
av luft och dagg en vårens dag
och soln i våra sinnen. 

Sju rosor och sju eldar,
dem såg jag i en dröm.
Lapp, lapp och ingen söm.
Med hat du kärlek gäldar.

Sju eldar och sju rosor
med fyra ax i kors.
Est nemo nisi mors.
För känslor ger du glosor.

Från eldarna en duva
på hvita vingar for,
flyktig som ed du svor
i rosors regn, du ljuva.

Semele, Semele,
vem narrade dig, du kära,
att älskarens anlet se?
Ej kommer man makter nära,
om icke för att dem be.

Semele, Semele,
din älskare kom i glansen
bland väsande blixtar ställd,
din brudkrans blev offerkransen;
nu brinner du opp i hans eld. 

Villemo, Villemo,
vi gick du, gick du?
Min vilja, min tro
den fick du, fick du.

Hillevi, Hillevi,
din tro har du åter;
jag kan icke si
att du gråter, gråter.

Villemo, Villemo,
vad hör jag, hör jag?
En ann med dig bo?
Då dör jag, dör jag.