Caprifol : tre dikter

Öarna ligga i hafvets stillhet
  likt svarta band;
likt skuggmörka, sträckta
hafstroll, somnade hand i hand,
famna de vikens mattblanka blå.

  Af kvällbrisen väckta
spelande vågorna sakta mot strändernas
  steniga vattenbryn slå.
  Det ljuder för mig
med melodisk, enslig klang.
Längs vattnet jag går en stig,
där som barn i lek jag sprang.

Har du något att säga mig, mjuka,
  klocklena ton?
  Trötta och sjuka
sinnen du minner om hafsstilla ron,
lugnet i vinterblå kväll, då öarna sofva
med hafvéts dunkla vik i hvilande linjers famn.

  Kalla, klingande dofva
vaggsång, du talar så sällsamt om hem och hamn.
Själen fyller du med längtan, blid och ren.
Hemåt drar mig vågornas kvällsus.
  Timman är sen.

Söfvande doftar caprifol i klunga,
ranka vid ranka skär och hvit,
skär och hvit sig slingrar 
med skälfvande små fingrar
kring bergets nakna krön.
Djupa ekon sjunga,
djupen sofva blanka,
solen sjunkit längesedan borom blåa ön.