Sånger och visor, häfte 1

Hav tack för den sorg, du mig skänkte! 
Den blev till allt vackert, jag tänkte. 
Den blev mig till solsken ändå 
i dagarnas mulnande grå.

Den smärta, som bränt mig och stungit, 
den blev till de sånger, jag sjungit, 
ur såren, som svidit och blött, 
nu spirar av rosor det rött.

När solen går ned och det kvällas, 
då hör jag inom mig en källas 
melodiska, jublande sång: 
"vi älskat varandra en gång!"

Då strålar du vårung och fager 
i minnenas soliga dager, 
så god och så ren, som jag drömt. 
Det bittra är gånget och glömt.

Solblind, solblind jag andas 
vårens dunster i fulla drag: 
björkdoft med barrdoft blandas. 
Kvällsbrisen susar svag. 
Tankarna vandra drömmens stig, 
dikta sagor om dig och mig: 
Majvind heter jag, 
Gullviva är ditt namn.

Majvind kring hagen drager, 
fläktar svalka i blågrön lind, 
smyger till Gullviva fager, 
smeker en vårtrött kind. 
Solen står röd bakom hagens grind. 
Ljusare klingar trastens låt, 
Gullviva dricker daggens gråt, 
öppnar för Majvind sin famn.

Kunde jag dikta en visa, jag, 
från skymmande skuggor fri, 
sjungen av brisar och böljeslag 
på en julidags melodi. 
En visa av sol, en visa av skratt, 
av rytmer med ilande fjät, 
jag sänkte djupt i din smärtas natt 
dess silverskimrande nät. 
O du, som jag älskar, din själ är rik 
som ett havsdjup i fosforprakt! 
O du, som jag älskar, din själs musik 
har en glittrande visas takt!