Än tindra alla stjärnors ljus,
fast bonden med sin lykta
ren vankar kring bland gårdens hus.
Till skogs med tunga vingars sus
nu nattens fåglar flykta.
I stugans vrå slog uret fem,
en morgon åter randas.
Fabriken svänger hjul och rem
och eld och gnistor andas.
Mot norr, mot norr, från gran till fur
den första strålen ilar
och färgar mon, där kullans lur
hörs långt kring sjön, som vilar.
Förbleknad strimman når de fjäll,
där forsen slutar flyta
och hänger död på isblå häll.
Då virvlar rök från lappens tjäll.
Det flammar kring hans gryta.
På snön med grenigt höga horn
hans hjordar tyst sig flocka.
Där finns ej by, där syns ej torn
och sjunger ingen klocka.
Där bortom rosslar nattens hav,
ty allt skall sist nå natt och grav.

Du sol, som uppenbarar
din makt i minsta plantas saft,
giv oss din ljusa skaparkraft,
så länge dagen varar.
Vår håg är varm, men kort vår tid.
Om du en bön förnimmer,
du våra fäders gudom, sprid
till våra verk ditt skimmer.
Gå fram, gå fram, du nya dag,
med morgonsång och hammarslag
och räds ej mörksens snaror.
Tänd ädel strid, giv hägnad härd,
låt som en ljungeld andens svärd
gå framför våra skaror.
Lys vida över folk och land,
gör rik vår själ; gör fast vår hand,
att vi [i]1 fröjd må bära än
som gamla våra år
och vandra fram som såningsmän
i världens unga vår!