En klang som av små violiner 
går svag som susning i hassel och björk,
och månen på ängarna skiner,
men skogen är midnattsmörk.
Det skymtar, det svävar som böljande hår,
det dansar på yra, eteriska tår.
   Tita! Tita! Tita!

Det skymtar som barmar och halsar,
det lyfter på släp som av silke och flor,
det vajar, det viftar och valsar
i nätta bevingade skor.
Vem är det, som håller sin vindlätta bal
vid midnattens timme i månsilversal?
   Tita! Tita! Tita!