Herr Sten, den unge Sture, 
Han stridde i Dufnäs skog, 
Och om mig så vingar bure 
Jag vet hvart jag flöge nog: 
"I ärlige Dalabönder, 
Slån sköldar och hjelmar sönder! 
Vi frukta för ingen, vi.
Jag ser i min skara mången, 
Som kämpar för första gången; 
Men riddare kan han bli."  

Herr Sten, der tappre Sture, 
Höll slag vid Brännkyrka by,
Och om mig så vingar bure 
Dit ville väl nu jag fly: 
"Här gäller stå eller falla, 
Hvem är mig en man för alla 
Och bär vår fana i dag?" 
Då trädda der fram gullhårig 
En yngling, en tjuguårig, 
Och svarade:   "Det gör jag!"  

Herr Sten, der trogne Sture, 
Han föll vid Åsunda sjö, 
Och om mig så vingar bure 
Nu flöge jag dit att dö. 
När slagen han låg på båren 
Och yrsnön lekte i såren 
De sina han blidt såg an: 
"Hvi bleknen I, män, för döden?  --  
Friskt mod! Ty när störst är nöden
Nog finner väl Gud sin man!"