Mitt hjärta är en rosenknopp,
så sluten och så tyst,
Dock längtar den att vecklas opp,
af solens stråle kysst.
Den öppnas stilla, blad vid blad
sig blyga tränga fram,
Jag är därvid ibland så glad,
ibland så allvarsam.

En labyrint af stilla glöd
jag tyst inom mig bär
Och då min kind blir hastigt röd,
dess återsken det är.
När rosen vissnat har till stoft;
flyg då ännu min sång
Som hjärtats sista rosendoft
till honom än en gång!