Flyg min julle lilla
öfver böljan blå
snart vi ju så stilla
fjerran stranden nå
fritt må vinden susa
böja trädens topp
fritt må vågen brusa
bättre går mitt lopp.

Mig ej faran skrämmer
fast min hand är svag
fruktan ej fördömmer
hjertats lätta slag
hemskt mot styrkan ryser
farans vilda håg
men den svaga flyter
lugn på vredgad våg.

Stormen skeppet slungar
vildt mot klippans vall
stilla snäckan gungar
öfver vågens svall
se bland neckens kransar
uppå böljans rygg
lilla blomman dansar
oskuldsfull och trygg.

Hon ej faran känner
icke djupet ser
gladt bland sina vänner
skalkas hon och ler
Så i sorglös villa
uppå stormig sjö
vill jag trygg och stilla
blomstra lefva dö.