Djupt i hafvet på demantehällen
Näcken hvilar i grönan sal.
Nattens tärnor spänna mörka pällen
öfver skog, öfver berg och dal.
Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud;
när och fjärran ej en susning,
intet ljud stör det lugn öfver nejden rår,
när hafvets kung ur gyllne borgen går.

 ... 

Över dvaljs du, klaraste bland stjärnor,
i den blånande skymningsstund?
Du, som fordom en bland jordens tärnor,
var min brud uti havets grund.
Och när hjärtat brann vid mina ömma slag,
Smög så blyg, så skön de tjusande behag
mot mon barm i den svala flod,
och gyllne harpan stum på vågan stod.