Tysta minne af flydda dagar,
Som i djupet af hjertat klagar,
Hvad du bådar jag anar nog;
Ack, du qvider som fogeln qvider
När i kulna novembertider
Han förglömt sig i nordanskog.

Om han flaxar med frusna vingar,
Om till söder hans längtan svingar
Långt från dimmor och långt från snö,
Intet hjelper. För sent att fara!
Om han flöge, han skulle bara
Under frostiga skurar dö,

O, när intet dig mer kan rädda,
Då är bättre att tyst dig bädda
Under granen i ro till slut,
Fogel, bättre att barmen luta
Tätt mot mossan och blicken sluta
Och i toner få andas ut!