Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,
      en skinntorr grevlig änka satt.
      Var skral, drack ständigt te på fläder
      och hade ben, som spådde väder,
      och leddes merendels besatt.
      En dag - Gud vet hur det var fatt -
      när hon med kammarpigan satt
uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
      samt här och där med ett porträtt
      av hennes högvälborna ätt,
      hon i sitt höga sinne tänkte:
      Om jag likväl så lågt mig sänkte
      att tala med det lumpna hjon,
kanske det gav min gikt en liten diversion;
      och fast ej denna dumma flundran
      förstår en fin konversation,
      så får min lunga en motion
och detta stackars våp skall falla i förundran
      att höra på min extraktion.
"Susanna" - sade hon - "du sopar denna salen,
      och sopar den mest alla dar,
      du ser de konterfej, den har,
      men gapar, som du vore galen,
och ej vet av vad folk du spindelväven tar!
Hör då ... Till höger främst, det är min farfars far
      den vittbereste presidenten,
som kände flugors namn på grekska och latin
och förde med sig hem och skänkt akademin
      en metmask ifrån Orienten ...
Nå ... den där näst intill - av våda satt i vrån -
är salig fänriken, min enda kära son,
      i ställning och i dans ett mönster,
      mitt och familjens hela hopp,
      som sju slags stångpiskor fann opp,
      men fick en fläkt ifrån ett fönster
och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp ...
      - hans gravvård resas skall av marmor -
Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:
      hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop
och - som det verkligt hänt, och icke är en sagen -
      halp drottning Kirstin kröningsdagen
      att häkta understubben hop ...
      Nu ... den där damen i mantiljen
      det är min grandtant, kära barn ...
      och den där gubben med talar´n
      det är en onkel i familjen,
som spelte en gång schack med själva ryska tsarn ...
      Det där porträttet sen till vänster
      är salig översten, min man.
Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
      i rapphönsjakt, om icke han? ...
      Men se nu väl på denna damen
      i den ovala vackra ramen,
som i sin höga barm den där buketten bär ...
      se hitåt - inte på den där -
vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
      Se, vilken ädelt buktad näsa!
Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär.
Men hon var dygden själv och började fräsa
      och kungen underdånigt snäsa,
så att han blev helt flat och sade: "Ack, ma chère,
      bevars vad hon är fasligt fjär!" ...
Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna ...
      Nå, ser du inte vem det är?
Vad ... känns jag inte strax på denna stolta panna?" -
      "Men kors bevars väl," skrek Susanna
      och släppte nålar, sax och tråd,
      "skall detta vara hennes nåd!!!" -
"Vad ... skall det vara? Vad ... vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
... Vad harm! ... men det med rätta sker,
när man med slika djur i nådigt tal sig ger!"

            *

Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
och det är alltihop som lärs av denna dikten.