Jag är en ensling, främmande för alla,
som går min egen väg i egen takt
och ser med drömsjukt tigande förakt
det stora mänskohafvet tanklöst svalla.

På andra sidan Styx jag hör dig kalla
till lifvets fest — och jag, som redan lagt
mig ner till hvila långt i glömskans trakt,
jag reser mig och låter dig befalla.

Säg, vet du faran af att väcka döda?
De dödas lidelse är ingen lek,
som slumrar in vid kyssar och vid smek.

De dödas känslor brinna blodigt röda,
och skälfver läppen än af smärtor blek,
så är det blott för hjärtat vill förblöda.