I popplarnas allé går vindens sus,
när solgångsdagern dör vid slättens rand.
Och höga kronors höstligt röda brand
likt vådeldsflammor stå i kvällens ljus.
Som lyssnande till fjärran dynings brus
de famna ut mot havets öde strand,
där hedens ljung i höstens tysta land
i dunkel fägring kläder markens grus.
En livets lovsång dessa moln. som glöda,
blott alltför snart de blekna och förblöda
inunder österhimmelns svarta frans.
Blott alltför snart all skönhet är förgången.
Men än i natten tonar böljegången,
och ännu virvlar fallna bladens brus.