Det är så roligt 
och så förtroligt, 
om våren ibland blomstren gå, 
att minnas, ömma, 
att drömma, glömma, 
sin oro ibland blommor små. 

En blick jag vet som ljuvare dock är 
än blommans färg, än ljusets glans, 
än himlens blå, än vårens krans; 
det är hans! 
Det är hans, 
vars trohet jag begär, 
vars bild är mig så kär. 

Skall han mot mig trogen vara, 
sköna blomma svara, svara! 
Jag ur dina blad vill rycka 
gudas varet om min lycka.

Nu försiktigt! 
Räknom riktigt! 
Ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja! 
Det är riktigt! 

Det är så roligt...