Svea hjältemodren satt 
på sin fjälltron högt i Norden. 
Som ett gullmoln ljusa locken 
flöt kring pannans solitär. 
Vänligt leende stod Våren bredvid henne 
och med vingen viftade han bort en tår 
som än dröjd på hennes kinder 
talte om en öm förlust; 
men nu tände hoppet hennes öga 
och med silverstämma högt hon kvad: 

O Vår, med hoppet hand i hand, 
flyg över kungastad och land, 
och smycka Scandia till brud 
vid majsols blick och lärkors ljud. 

I ljusgrön mantel skall hon stå, 
med rosor röda, sippor blå, 
och liljor, vitare än snö, 
den höga, stolta hjältemö.

Ty uti kärlek, renhet, tro 
hon skall med Nordens Oscar bo 
bland sina berg med bröst av järn, 
och svärd och männer till sitt värn. 

Av ett så skönt förbund i Norden 
en ädel telning skall gå fram 
och hänga kronan över jorden med mogen 
frukt av Oscars stam. 

Den heter: mod att värdigt lida, 
sann frihet och rättrådighet, 
och frid med svärdomgjordad sida, 
självständighet och idoghet. 

O brud! Din brudgum gå till möte, 
med tro och kärlek honom krön. 
En framtid slumrar i ditt sköte, 
som han och du så hoppfullt skön!