Det var en tid jag klagade, en tid jag sorgsen var
för det jag icke kunde skåda verlden,
men nu jag tackar Herran, som af sin godhet har
mig gifvit sångens tröst till ljus på färden.
Ty är det mörkt för ögat så är det klart likväl
på bottnen af mitt hjerta, på djupet af min själ,
der tonerna som fjärilar lätt slumra. 

De fjärilar jag väcker när smärtan någon gång
vill lägra sig utöfver själ och sinne,
och så som lärkor flyga de upp uti min sång,
och ljust och gladt blir åter snart derinne
På bönens dufvovingar de fly till himmelen,
och följda af små englar de vända om igen
med tröst till hjertat som var nyss bedröfvadt.

Så skön ej någon tafla naturen företer,
hur blandande och grann hon än må vara,
som den jag ofta vaken i mina drömmar ser,
när sångens svanor själen genomfara;
En verld af rosenlunder och liljekullar full,
der milda Alfer leka på skyarna af gull,
står leende för mina tjusta blickar.

Haf tack! o gode Fader i himlens blåa sal
för denna outsägligt stora gåfva!
med foglarna i luften, med lundens näktergal
min röst skall städse dig af hjertat lofva.
Men när den en gång tystnat, i grafven bäddad ner,
då mitt öga öppet, jag dina under ser,
och då jag vill en bättre sång dig gifva.