I det djupa, i det höga
Råder en osynlig hand,
Och ett aldrig slutet öga
Wakar öfver minsta grand.
Intet hvalf dig innestänger,
Dit den handen icke når;
Ingen natt omkring dig står,
Dit det ögat icke tränger:
Hvart du flyr och hvar du är,
Före dig är Herren der.

Dig han möter allestädes;
Blir du ej af häpnad stum?
Rummet, som af dig beträdes,
Är det ej ett heligt rum?
Ingen är dig mera nära,
Än den Gud, som skref sin lag,
Skref sitt heliga behag
I ditt hjerta och sin lära,
Och som sjelf dig döma skall:
Syndare! i stoftet fall.

Slå dig för ditt bröst och bäfva:
Du är röjd af Hämnarns blick;
Du det vittnet ej skall jäfva,
Som dig följde, hvar du gick.
Kan ock här din gerning döljas,
Brottsling, för en gäckad verld,
Kan ock, skrymtare! din flärd
Här i dygdens mantel höljas:
Inför Gud är mörkret klart
Och det dolda uppenbart.

Men du nödens barn, som klagar,
Eller tyst din plåga bär!
Haf den tröst i mulna dagar,
Att din hjelp ej fjerran är.
Sanningsvän! som omildt dömmes,
Otack får och smälek tål!
Menskovän, som utan prål
Gör det goda och förglömmes!
Tänk på den, som allting ser,
Makten har och lönen ger.

Höga tanke, ljuf att tänka:
Öfverallt bor Herren Gud!
Icke blott der stjernor blänka
Och der åskan bär hans bud.
Han i mörkret mig betäcker,
Gläder mig i dagens ljus,
Svalkar mig i vindens sus
Och i källan vederqvecker.
Jag i allt, som är och sker,
Honom hör och honom ser.

Gud! jag lefver och jag röres
Blott i dig och genom dig.
Af din fadershand jag föres
Öfver tidens dunkla stig;
Under ditt beskärm jag vilar
Uti själva grafvens famn,
Tills du ropar mig vid namn,
Och jag vaknar glad, och ilar,
Fader, att evinnerlig
Skåda och lofsjunga dig.