Ej, du alskade makt, vårt högst åstundade goda, 
Du, hvars varelse vill en kommand' glädje bebåda, 
Är dock ditt det värf, som pris må med allone bära? 
Ädlast är du och äldst, dig ges den yppersta ära. 
Kärlek, vördade dygd, som tid och evighet hinner, 
Som båd' början och slut af allt det skapade vinner, 
Långt om änglarnes år du din upprinnelse räknar, 
Och ditt oändliga mål ett ständigt blifva betecknar. 
Du är samvetets hägn, godt uppsåts lofliga längtan, 
Dådlösa sysslors harm, vår tids oskadliga trängtan, 
Åldrens prydnad och pris, all ungdoms upphof och stämma, 
Födder i fredens stund uti lek och allvare hemma. 
Allt ditt skämt är ej skämt, men all dina bannor ä' böner,
Träldom utan tvång man i ditt umgänge röner. 
Hvarföre skulle jag ej ditt lof och rykte befäkta? 
Ärbarhet är ditt namn där du är ärlig och äkta. 
Med omhugsan och akt du helst ditt väsende rättar, 
Egen möda och sorg ditt idoga arbete lättar. 
Samdräkt och roliga dar i dig sitt blifvande tända, 
Du är, kortliga sagdt, vår välgångs upphof och ända. 
Nu, I kärliga två, som slikt er bildat i sinne, 
Vunnet är allt ert hopp, ty si, er önskan är inne. 
Gån och glömmen ej bort, där I er älskog beslute: 
Kärlek är allt, ert allt är alls inte, då kärlek är ute.