Uppå den huldas mull jag såg dig gråta,
det var en helig aftonstund.
Och hvad bebåda dina kinder våta,
står då din sorg med min uti förbund?

Ja, du har växt, som jag, ur hennes hjerta,
du vårdar ju den stilla graf.
Kom gråt hos mig, du syster i min smärta,
jag samla vill de tårar dem du gaf.

Och varmsamt löste jag din rot ur kullen
och med min skatt till hyddan gick
och bada till den moderliga mullen
wi skicka de vårfromma afskedsblick.

Då hörde jag en röst ur grafven komma:
"O, ryck ej bort min vän! o, nej,
låt henne gråta. Det är minnets blomma.
Hon vittna skall om mig: "Förgät mig ej"!

Låt hennes lefva, ty till himlafröjden
bortflyt de frommas minnen ej.
De dofta qvar i dalen som på höjden,
och döden ropar sjelf: Förgät dem ej!

Och ny dess stjelk i blomsterglasets vatten
jag satte. Än ditt öga log,
och än en doft for herrlig genom natten.
Till dess han bort vid morgonväkten dog.

Men på din hy en himmelsskrift jag röjde:
"Förgät mig ej din första wän!"
Och i din krona, då hon blek sig böjde.
fann jag den huldas anletsdrag igen.